Hanna Smedjegård: Sluta skicka kristna tillbaks till förföljelse!

"Helige Ande, det är dags nu, hjälp mig." Det var hans ord innan vi tillsammans gick in i rättssalen. Två avslag och en chans kvar i kampen om ett uppehållstillstånd i Sverige var hans verklighet, den unga afghanska före detta muslimen som hade blivit kristen ett år tidigare. Kristen på riktigt. Och där skiljer sig min uppfattning från Migrationsverkets och domstolens.

Den här unga afghanska killens liv tog en obehaglig vändning när han för ett par veckor sedan fick ett sista avslag i sin strävan efter uppehållstillstånd. Avslag - trots att han har asylskäl. Han, Helal, har nämligen konverterat från en muslimsk tro till kristen tro och har i och med det rätt att få uppehållstillstånd här. Trots det fick han ett negativt besked. Och vi som är hans kårledare på Frälsningsarmén i Borlänge står handfallna.

Helal blev kristen för ett år sedan i den kår som jag är kårledare för. Under året som gått har han fördjupat sin kunskap om kristen tro, kastat sig på Gud när det har stormat omkring honom, varit en förebild i engagemang och tjänstvillighet, hållit i gudstjänster, översatt lovsånger, döpt sig, blivit medlem och lett bönestunder.

Samtidigt har det varit en period av ångest, fruktan och stor smärta - att gå igenom en asylprocess är ohyggligt påfrestande för en ung människa. Men han har hållit modet och hoppet uppe; han har ju mött Jesus i sin nya tro, hoppets Gud! Och vi har sett förvandlingen i hans liv.

Men svenska myndigheter tror inte att hans konvertering är äkta. Vad de baserar den åsikten på har vi svårt att förstå. Att bedöma tro vanskligt, för hur vet man om någon tror på riktigt?

Jag vill inte utnämna mig till en expert på området, men jag är utbildad officer i Frälsningsarmén och mitt arbete är att förmedla tro till andra människor så att Gud kan få bli en verklighet i deras liv, så som Gud är en verklighet i mitt liv.

Tillsammans med min kollega på den kår som jag tjänstgör på, och en rad medlemmar, har vi på alla tänkbara sätt försökt förmedla vår syn på Helals konvertering. Och vi står handfallna.

Som officerare och ledare i kyrkan ställer vi oss frågande till bristen på tilltron till vår kunskap att bedöma äktheten i tron – och undrar vilken annan instans i samhället som svenska myndigheter hellre sätter tilltron till.

I Helals fall, och det finns otaliga berättelser om andra i samma situation, har den församling/kår som han är medlem i skickat in dokument som styrker hans medlemskap. Fotografier och dopbevis har lämnats till Migrationsverket. Intyg och namnunderskrifter har lämnats från ett femtontal församlingsmedlemmar som beskriver och intygar äktheten i hans tro och styrker ett aktivt deltagande i församlingslivet.

Och vid den sista förhandlingen i domstolen var vi fem personer från kåren närvarande i rättssalen – allt för att visa att vi är övertygade om att Helals konvertering är genuin och äkta.

Helal själv har bekänt sin tro på Jesus i vår församling, på gudstjänster, på stan, på en stor kristen konferens och han valde att låta sig döpas (vilket filmades). Han valde att bli medlem hos oss och han har studerat den kristna tron både i vår kår tillsammans med oss men också med andra afghaner på sitt eget språk. Han har lämnat in en skriftlig redogörelse för sin väg till Gud och han har berättat för människor i hans närhet, både i Sverige och i Afghanistan, om att han nu är kristen. Helal har alltså tagit sig an sitt nya liv som kristen med stor hängivenhet och mycket engagemang och han själv har gjort allt han har kunnat för att redovisa det för svenska myndigheter.

Och frågan ekar: Hur många sant troende skickar vi tillbaka till förföljelse och död för att våra myndigheter anser att de inte är genuina i sin nyfunna tro?

I förlängningen behöver kyrkan klara besked om vad svenska myndigheter kräver som bevis av en konvertit, som i och med sin konvertering har asylskäl och därmed rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

Vi förstår att tilltron till oss som yrkesgrupp och vår förmåga att bedöma äktheten i människors tro inte är särskilt stor. Det gör att vi ställer oss frågan: Vem anser svenska myndigheter vara bättre lämpad att göra den bedömningen än vi?

Det finns en röst i mig som skriker att nu får det vara nog. Hur vill ni, berörda myndigheter, att vi, ledare i kyrkan, ska hjälpa människor som faktiskt konverterar till kristendomen att bevisa att tron är genuin och äkta?

Vad kan vi göra för att nästa konvertit som vi möter inte ska gå samma öde till mötes som vår älskade Helal?

Hanna Smedjegård­, officer i Frälsningsarmén, kårledare i Borlänge