Har inte ekumeniken kommit längre?

Pastor Hans Marklund reflekterar (Dagen 12/3) kring Ulf och Birgitta Ekmans vägval och ser det som ett "påhopp på protestanterna", så allvarligt att han river sin kavaj mitt itu under en predikan. Det gjorde som bekant översteprästen inför vad han ansåg vara Jesu hädelse när han säger sig vara Kristus, Guds son. Utan några likheter i övrigt blir jag djupt beklämd inför denna pastorns spektakulära gest. Har då inte ekumeniken kommit längre i vissa läger? Var finns den ömse­sidiga respekten? "Vägen till en biblisk väckelse går inte via katolicism". Ett kategoriskt påstående om en kyrka som varje söndag, ja, varje dag, "dukar fram" Guds ord för de troende och som bemödar sig att i en homilia – inte ett andligt kåseri – förklara bibeltexterna.

Ordet katolicism, som användes såväl av pastor Marklund som av andra skribenter, antyder att katolska kristna tror på något slags skum icke-kristen ideologi. Men katoliken tror inte på en –ism utan på Jesus Kristus och den Kyrka han grundat på apostlarnas grundval. En enda, helig, katolsk och apostolisk Kyrka, Kristi brud (och Jesus Kristus är inte polygam utan är en trogen brudgum). I 1 500 år höll de troende fast vid denna kyrkas undervisning trots den schism som uppkom mellan väst och öst 1054. Är det inte minst sagt förmätet att helt avvisa den tro som burit våra trosfränder allt från den första pingsten? Och som fortfarande bekänns av 1,2 miljarder katoliker och 300 miljoner ortodoxa kristna?

”I min värld kan det aldrig vara Guds väg eller ledning av den helige Ande att konvertera till katolicismen”. Sanningens Ande, ja, ofelbarhetens Ande, finns alltså inte i den Kyrka där han skulle leda de troende fram till hela sanningen.

Man häpnar! Är Jesu löften inte mer värda, de löften som ej kunna svika (Lewi Pethrus). Som gav den gode Luther mardrömmar för han ville inte på några villkor splittra Kyrkan utan verka i den anda som uttrycks i orden "semper reform­anda", en ständig reformation av den enda Kyrkan.

Erik Kennet Pålsson