Ingen arvsynd kan förändra avbilden

Sven Degerfeldt bemöter (Dagen 20 april) under rubriken "Nej, människan är inte Guds avbild" min krönika (Dagen 13 april) om bibeltolkningens vanskligheter.

Jag återgav den katolska uppfattningen att varje människa är Guds avbild redan före återlösningen i Kristus. Sven Degerfeldt är av motsatt uppfattning. Vi kan båda åberopa diverse bibelställen.

Problemet är att Bibeln inte är skriven för att tillfredsställa teologers, predikanters och insändarförfattares behov av beläggställen utan måste läsas som en helhet, ses som en mosaik: Ingen enskild bit motsvarar konstnärens vision. Först tillsammans med alla andra bitar ser man vad det föreställer.

Degerfeldt företräder en ytterlighet på den protestantiska skalan, den som hävdar att syndafallet utplånat varje spår av Gudsbilden i människan:

”Jag är oren, oren från topp till tå. Ja, syndens men jag har i märg och ben och min dolda hjärtevrå. Min ondska stor har jag ärvt, ty min mor i synd mig avlat har, och född i synd jag var” heter det i Luthersk psalmbok 99:2, tryckt i Landskrona 1991.

I den katolska och ortodoxa traditionen hävdas däremot att ingen arvsynd helt kan utplåna Gudsbilden i människan.

Nå, vilken uppfattning är den autentiska? Vilken domare avgör matchen? Alla tolkningar citerar sina älsklingsställen. Om Luther och Calvin gärna hänvisar till Romarbrevet 3, pekar katolikerna på tolkningstraditionen som ser människans förstånd och fria vilja som en avspegling av Gud.

Klart sägs detta i Katolska kyrkans katekes, nr. 1700-1715: Gudsbelätet finns i varje människa. Relationer i kärlek mellan människor avspeglar Treenigheten. Människan är skapad som ett mål och inte som ett medel. Hennes intellekt och vilja är tecken på Gudsbilden. De driver henne att söka det goda och sky det onda (Rom 2:15).

Men redan från början har människan missbrukat sin frihet. Hon har ett djupt sår: I varje gemenskap och individ pågår kriget mellan ont och gott. Men genom Kristi lidande befrias hon från Satans välde och får den helige Andes nåd.

Och redan innan återlösningen finns Gudsbilden i henne: Som en törst, en molande oro, ett löfte som bara Gud kan infria. Också de som aldrig når en tydlig kristen tro kan bli frälsta.

Katolska kyrkans övertygelse förtydligades av andra Vatikankonciliet 1965: ”De som utan egen skuld är ovetande om Kristi evangelium och kyrka men söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inflytande vill göra hans vilja, så som deras samvete visar och bjuder dem, de kan nå evig frälsning.”

Samma sak sa påven Pius IX till den svenska feministen Fredrika Bremer i Rom 1858, när hon frågade om hon måste bli katolik för att komma till himlen.

Vackrast uttrycks nog tanken av den mexikanska nunnan Inez av Korset på 1600-talet. Hon anknyter till myten om Narkissos, som förälskade sig i sin spegelbild i källans vatten och dök efter den, varpå bilden splittrades i tusen bitar. Gud gör tvärtom:

I galen kärlek till sin spegelbild i människan förenar han sig med henne och gör henne hel igen.