Kristen tro ger Sverige riktning

Det finns inga samhällen som i längden kan överleva utan en etisk grund. Och människor organiserar sig i samhällen – det har alltid varit så och kommer att så förbli. Det är det perspektivet som Fredrik Wenell och David Willgren totalt saknar i sin artikel i Dagen (5/9). I stället presenterar de en skygglappsteologi.

En sak har de förstås rätt i. Ett land eller en institution kan i ordets egentliga betydelse inte vara kristet, om man med det menar en personlig bekännelse till Kristus. I den betydelsen kan enbart människor vara kristna. Det finns alltså ingen kristen dagstidning heller eller en kristen radiokanal, med mera, så sett. Men institutioner av olika slag kan i kulturell mening beskrivas som kristna därför att de verkar för de kristna principerna på olika sätt. Det gäller emellertid att hålla i sär de två begreppen. Men någon sådan antydan återfinns inte i artikeln. Det är bara bekännelseperspektivet som fokuseras.

Men är det verkligen så enkelt att beskriva den kristnes uppdrag? Jeremia 29:7 beskriver ett vidare perspektiv: Sök den stads bästa dit Herren har fört er och när det går väl för den går det också väl för de som gör så. Såvitt jag begriper ligger ett sådant synsätt i linje med grundsynen i evangelierna. Så frågan inställer sig: Saknar den kristne ansvar för sitt lands lagstiftning och därmed dess grund? Det kan man tro när man läser artikeln.

Wenell/Willgren skriver: "Vi tror alltså att församlingens uppdrag är att inbjuda till ett liv i efterföljelse, men vi kan aldrig tvinga eller ålägga någon annan, som står utanför denna gemenskap, att leva så. Därför kan inte kristna värderingar ligga till grund för det svenska samhället. Det vore att antingen beröva den personliga omvändelsen dess konkreta innehåll – i bästa fall blir den en religiös upplevelse – eller att reducera den kristna tron till gärningar. Båda leder fel."

Här gör artikelförfattarna två centrala fel, dels att de inte specificerar vad ”kristna värderingar” är för något, dels drar de den obevisade slutsatsen att sådana värderingar inte kan ligga till grund för det svenska samhället. Dessutom använder de församlingsbegreppet på ett sätt som de egentligen själva kritiserar eftersom församlingen också är en institution.

Vad menas då med kristna värderingar? Ja, här kan det finnas anledningar till en djupare analys. Är det alla kristna värderingar? Är det bergspredikans satser? De tio buden? Kan det vara så att vissa av de kristna grundvärdena är så betydelsefulla att de också bör vara grunden för samhället?

Den centrala frågan här är om vi som samhälle över huvud taget kan fungera om det inte finns vissa gemensamma etiska referensramar. Svaret är lika enkelt som en fundering över om hur trafiken skulle fungera utan trafik­regler.

Jag vågar hävda att det inte finns något funktionsdugligt samhälle som inte har sin etiska inspiration utifrån en religiös grund. Varje religion har i sig mönster för hur vi bör uppträda mot varandra och det är just detta som är etikens kärna. Och genom tradition och lagstiftning smittar denna kärna av sig på omvärlden, på samhället, även det så kallade sekulära samhället. Att påstå att ett sådant händelseförlopp innebär en reducering av den kristna tron till en gärningsfilosofi är minst sagt en inskränkt syn.

Sedan är det förstås en viktig och svår avvägning att avgöra vad som ingår i den gemensamma etiken, men att vi måste ha någon form av minimietik som delas av den övervägande delen av befolkningen är en självklarhet. Och det är för övrigt även de flesta sekulära svenskar överens om. All lagstiftning som riksdagen beslutar om har sin grund i ett etiskt förhållningssätt. Sedan kan man förstås här och var ifrågasätta om det är rätt etik, men det är en annan frågeställning.

Vi lever i en demokrati. Varje demokrati har sina brister, men de flesta av oss är övertygade om att demokratin är den bästa styrelseformen. Diktatur är inget alternativ. Vad är det som bär demokratin? Enligt min uppfattning är det två centrala värden som bär upp ett sådant system; nämligen människovärdet och insikten om att alla människor är ofullkomliga. Vem är den främsta inspiratören till dessa två värden?

I vår del av världen är det utan tvivel kristendomen. Men enligt artikelförfattarna skulle byggande av en sådan etisk grund ligga utanför den kristnes uppdrag. Det är nog dags att ta av sig skygglapparna.

Ingvar Svensson, tidigare riksdagsledamot (KD)