Mer baptism, inte mindre

Bekräftar Gud ett dop i första hand eller bekräftar han en tro? När Mikael Karlendal (Dagen 11/12) skriver om skälen till att han lämnat baptismen tror jag han drar en del felaktiga slutsatser. Jag inser och förstår att steget han tagit inte är lättvindigt gjort när han nu offentligt gått ut och deklarerat sin nya övertygelse efter att ha lämnat både sin tidigare pastorstjänst i en pingstförsamling, men också Pingströrelsen som helhet på grund av att han bytt teologisk ståndpunkt i dopfrågan.

Det är ett ställningstagande som kostar på, vilket är värt mycket respekt i sig självt. Likväl befarar jag att Karlendal är ute på mycket hal is eftersom han verkar förväxla dopets innebörd med trons innebörd i förhållande till vem som kan bli uppfylld av den helige Ande.

Paulus ställer nämligen frågan till galaterna om de tog emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro (Gal 3:2). Han går skarpt till rätta med dem för att de återigen börjat förlita sig på laggärningar och inte hålla sig till Abrahams tro som leder till rättfärdighet. Galaternas erfarenhet av att ha tagit emot Anden genom att endast lyssna i tro borde ha varit argument nog för dem att själva förstå att det inte berodde på egna gärningar, verkar Paulus ha menat. Var de då inte alls döpta? Säkerligen hade de låtit döpa sig också, men det var inte detta som Paulus angav som skäl till deras andeupp­fyllelse, utan han lyfte fram vikten av deras lyssnande i tro på evangeliet om Jesus Kristus.

Det var precis detta som Kornelius och hans husfolk fick uppleva när Petrus började tala till dem och den helige Ande föll över dem. Petrus rapporterade själv till apostlarna vid ett senare tillfälle att en ängel hade talat till Kornelius om att sända efter Petrus för att denne skulle tala ord som skulle frälsa Kornelius och hans familj (Apg 11:14–15). Det bibelord som Karlendal menar vara den mest jämförbara faktorn till sin egen ändrade ståndpunkt av dopsynen är ju samtidigt något som talar emot hans egna slutsatser. Gud bekräftar inte barn­dopet genom Andens uppfyllelse av människor med den doptraditionen, lika lite som Han bekräftade Kornelius hushåll när de fylldes av Anden eftersom de inte ens var döpta i vatten. Det Gud bekräftade var nämligen deras lyssnande i tro och inte deras dop. Tron kommer nämligen av hörande och hörande i kraft av Kristi ord i enlighet med Romarbrevet 10:17 och denna tro är en förutsättning för att kunna bli fylld av den helige Ande.

Jag betvivlar inte att Karlendal har en ärlig och uppriktig längtan att söka sanningen om dopet i Guds Ord. Detta gör han även med hänvisning till den ståndpunkt som Peter Halldorf och Sten-Gunnar Hedin gett uttryck för där de hävdar att man i den pågående processen kring medlemskap och dop i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm borde bejaka barndopet fullt ut som ett bibliskt dop. Här lyfter bland annat Hedin (Dagen 30/10) fram dopet som vägen in i gemenskapen med Kristus, även fastän det är tron som är vägen in i denna gemenskap, allt i enlighet med det arv som vi har fått genom Abraham.

Här befinner sig nu pingst­rörelsen vid ett vägskäl. Bör vi följa i Mikael Karlendals fotspår som tillsammans med Halldorf och Hedin redan valt vägriktning, eller ska vi stå kvar vid den dopsyn som kännetecknat den baptistiska rörelsen från början?

Själv är jag assisterande pastor i Södertälje Pingstförsamling och har tjänstgjort där i två år. Det är för mig bekymmersamt att se hur få vi har döpt de senaste fem åren, det vill säga lika länge som processen pågått i församlingen om en förändrad dopsyn. Vi är nere på rekordlåga nivåer för antalet döpta om man ser över tjugo års sikt. Kan en orsak till detta vara den förändrade hållningen i dop­synen? Frågan är ställd öppet och ärligt med vetskap om att det kan finnas andra orsaker också, men statistiken talar sitt tydliga språk.

Lösningen för oss är ju inte att börja döpa spädbarn, även fastän det skulle innebära en drastisk ökning i antalet dop, utan frågan är snarare om vi genom vår förändrade hållning gällande dopsynen har gjort oss själva en björntjänst och därför borde återgå till en traditionell baptistisk syn på dopet?

Jag tror att församlingsmedlemskapet behöver öppnas upp så att människor med olika doptradition kan dela gemenskapen med varandra i samma församling, men det innebär inte att den dopsyn som varit rådande i pingströrelsen bör ändras. Det är nämligen tron på Kristus Jesus som förenar oss troende från olika kristna sammanhang i första hand och inte dopet.

Mikael Karlendal är därför min broder i Kristus Jesus oavsett hans dopsyn, men samtidigt anser jag att hans nya vägval leder åt fel håll.

David Westergård