Mikael Fälthammar: Tillbedjan är mer än vad som händer under gudstjänsten

Tillbedjan är till sitt innersta väsen en fråga om att glömma sig själv i Guds kärlek

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I sin insändare i Dagen den 6 september undrar Jan Bergqvist: Stod man aldrig och sjöng i gudstjänsterna förr?

I egenskap av präst i den Ortodoxa kyrkan, men med bakgrund i den karismatiska rörelsen, skulle jag vilja ge ett svar utifrån mitt perspektiv.

Förr, det vill säga före 1500-talet, fanns inte kyrkbänkar. De flyttade in när reformatorerna placerade Ordet i centrum för gudstjänsten. Då behövde församlingen sitta ner under predikan. Innan dess stod man vanligtvis upp under hela gudstjänsten, och så gör de flesta ortodoxa kristna än i dag – inte minst äldre personer.

I boken ”Från helvetets brevskola” låter C.S. Lewis onkel Tumskruv undervisa den yngre demonen Malört: ”Intala dem de kristna att det inte är av någon betydelse för deras böner vilken kroppsställning de intar; för de glömmer alltid att de är djur, och att vadhelst deras kroppar företar sig, det påverkar deras själar.” Personligen hjälper det min tillbedjan att stå. Jag upplever att min själ är mer alert då. Vad vi gör med kroppen påverkar själen.

Hur orkar man stå så länge då? Det är en vanesak, förutsatt att man har hälsan. Den finlandssvenske författaren Tito Colliander skriver: ”Enligt urkristen sed står den ortodoxe under gudstjänsten: han är på vandring, på frälsningsvägen, han ger inte sin lata kropp den bekvämlighet som den traktar efter. Han står inför sin Skapare, sin Mästare och Domare: han står som en anklagad, ty han vet att hans skuldbörda är omätligt stor. Men Kristus har upprättat honom; även därför står han: med den Uppståndne har han rest sig upp.”

Ståendet kan bli både ett kroppsligt förkunnande av evangelium, och en del av den tillbedjan som omfattar förvandlingen av hela vårt väsen till Kristuslikhet.

Läs även: Frida Park: Känn dig fri att sitta eller stå när vi sjunger lovsång
 

Men om hälsa eller självkänsla sviker då? Vi måste förstå att tillbedjan är mer än vad som sker under gudstjänsten. Dagens lovsång är ett relativt nytt fenomen. Tillbedjan är till sitt innersta väsen en fråga om att glömma sig själv i Guds kärlek, att säga med Johannes Döparen: ”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30). Då öppnar en bred syn på tillbedjan upp sig: kreativt skapande till Guds ära, barmhärtighetsgärningar, odling, barnfostran, att skänka två kopparslantar eller ett glas vatten. Den lilla ansträngningen är sedd av Gud, och kroppen är delaktig i tillbedjan.

Mikael Fälthammar, ortodox präst, Göteborg

Replik: Läs ”Alla orkar inte stå och sjunga lovsång i tio minuter”

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (80%)
  • Nej (13%)
  • Vet inte (7%)

89 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Dödshjälp
Anna Westerholm, Skolverket.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo
Susanne, Emmy och Elina Flenstet Waleij vill väcka samtalet om utseendehetsen de upplevt inom frikyrkan. ”Jag skulle önska att kyrkan fick vara en fristad där man fick vara sig själv”, säger mamman Susanne. 
Foto: Malin Aronsson
Foto: Malin Aronsson