Debatt

Oseriöst om Higgspartikeln

Upptäckten av Higgspartikeln är glädjande, men den motbevisar inte Gud, inte heller säger den något om skolans uppdrag att ge religionskunskap. Riksdagsledamot Peter Persson har fel, skriver debattörerna.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Persson har inlett höstens politik­säsong med en fråga till utbildningsminister Jan Björklund där han undrar hur statsrådet avser att "krympa 'Gudsundervisningen' i skolan till förmån för 'Higgsundervisning'". Detta mot bakgrund av att Persson – till synes helt på egen hand – kommit fram till slutsatsen att vetenskapen nu bevisat att 1) Gud inte existerar, 2) människan inte äger en själ och 3) att det inte finns något liv efter detta. Därmed bör, enligt Persson, ämnet religionskunskap avskaffas från den svenska skolan till förmån för naturvetenskapliga ämnen.

Person lanserar begreppet "Higgsundervisning". Vad den skulle innehålla vet nog bara Peter Persson själv. Det framstår som ett hemsnickrat begrepp som saknar såväl vetenskaplig som pedagogisk funktion. Det logiska sambandet mellan vetenskapliga rön och religionsämnets roll i skolan lyser även det med sin frånvaro.

Det är mycket anmärkningsvärt att riksdagsledamot Persson gör sig till självvald tolk för naturvetenskaplig forskning utan att anse sig behöva några sakargument. Detta måste anses som beklagligt för riksdagens arbete och generande för Peter Perssons partigrupp.

Det vetenskapliga rön som Persson lutar sina krav mot tycks vara upptäckten av Higgs­bosonen, en partikel som utgjort en länge eftersökt men tidigare aldrig bekräftad grundsten i partikelfysikens standardmodell. Både som forskare och som kristna instämmer vi i glädjen över upptäckten av Higgspartikeln. Men som professionella forskare måste vi också beklaga Peter Perssons totala brist på förståelse av upptäcktens innebörd.

Det finns oss veterligen ingen seriös forskare som hävdar att just denna partikel skulle utgöra ett bevis för eller mot Guds existens. Partikeln bekräftar dock universums rationella struktur, vilket vi menar indirekt utgör ett tecken på en rationell skapare. Detta förtydligas också genom Higgsbosonens populära benämning – ”gudspartikeln”.

Bakgrunden till denna beteckning är nobelpristagare Ledermans bok från 1993, där han kallade partikeln för ”the goddamn particle”, men förlags­redaktören gillade inte beteckningen utan föreslog ”the God particle”.

Detta uttryck har sedan använts för att illustrera att partikeln länge förblev oupptäckt, samtidigt som alla övriga tecken tydde på att den faktiskt existerade. På samma sätt menar vi att det är med Gud – han upptäcks inte med våra fysiska sinnen, men tillvaron tyder på hans existens och hans skapande funktion.

Peter Perssons punkt om huruvida människan äger en själ är i grunden en filosofisk fråga, snarare än en strikt vetenskaplig sådan. När det gäller ett eventuellt liv efter detta är det dock ett ämne som möjligen kan undersökas vetenskapligt via den stora mängd nära döden-upplevelser som finns registrerade, och som med stor samstämmighet pekar på att medvetandet tycks ha en fortsatt existens, skild från kroppen. Upplevelser som dessa har fått även gudsförnekare att ändra inställning, som exempelvis filosofen A.J. Ayer i sin artikel "What I saw when I was dead".

Sammantaget har den moderna vetenskapen inga möjligheter att motbevisa Gud. Vi menar att den tvärtom ger tecken som tyder på Guds existens. Oavsett hur man ställer sig i den frågan säger upptäckten av Higgspartikeln inte ett dugg om huruvida religionskunskap bör vara ett skolämne eller ej. Men för att förstå vår omvärld och vårt eget kulturarv är det självfallet relevant att känna till världens religioner, dess tros­åskådningar och riter.

Som medborgare beklagar vi att Peter Persson valt att utnyttja riksdagens talarstol till detta okunniga och direkt omogna personliga utspel. Riksdagen som institution, vetenskapen och väljarkåren förtjänar bättre än så.

IVAR GUSTAFSSON, docent i matematik, ARNE ROSÉN, professor emeritus i molekylfysik,
ANDERS NORDLUND, docent i nukleär teknik, ALLAN EMRÉN, fil dr i fysikalisk kemi,
SAMUEL BROHEDE, fil dr i miljövetenskap. Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Fler artiklar för dig