Påven ska vara moralisk vägvisare

Jag har inga invändningar i sak mot det mesta Claes-Göran Bergstrand skriver (8/7) om påven och miljöencyklikan Laudato Si (LS), inte heller mot slutsatsen att man bör sätta sitt hopp till Jesus och inte till påven. Påven själv gör säkerligen tummen upp för den.

Men Bergstrands text missar att sätta in encyklikan i ett kristet helhetssammanhang. När han skriver att han inte finner något om att påven pekar på Jesus som världens hopp måste han ha läst encyklikan mycket selektivt. I början (LS 3) hänvisar påven till sin apostoliska maning från 2013 Evangelii Gaudium där alla kristna uppmanas till en ny evangelisation och att öppna sig för ”ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus” (EG 3).

I LS 62–75 läggs ett bibliskt skapelseperspektiv ut och påven konstaterar att en spiritualitet som glömmer Gud som den allsmäktige Skaparen inte är ­acceptabel och i LS 96–100 pekas på hur allt sammanfattas i Jesus Kristus, med referenser till bland annat Joh 1 och Kol 1.

Bergstrand konstaterar att påven talar profetiskt när han pekar på girighet och egoism och uppmanar politiska och religiösa ledare att främja freden. Inte desto mindre andas hans text misstänksamhet om en underliggande dold agenda och han introducerar en annan kontext – den om en antikristlig globaliserad världsordning.

Nej, påven ska självklart inte agera politisk världsledare, däremot moralisk och profetisk vägvisare. Att abdikera från den rollen vore oansvarigt. Det är sant att konservativa katolska politiker som Jeb Bush kritiserat påvens encyklika, men jag ser det snarast som ett tecken på dess styrka än dess svaghet. Dessa katols­ka politiker som tycks sätta sin politiska agenda främst och menar att påven bör stanna vid sin privatreligiösa läst borde i stället lyssna och rannsaka sig själva.

Tro och vetenskap står inte i motsats, och Katolska kyrkan accepterar vad som är vetenskapligt klarlagt, förstås utan anspråk på att ge ytterligare auktoritet åt vetenskapliga rön annat än det som redan följer ur vetenskapen. I Laudato Si redogörs för aktuellt vetenskapligt läge, det framhålls också att det finns delade meningar kring vissa frågor.

Kyrkans auktoritet ligger på det andliga och moraliska planet, och Katolska kyrkan har sedan tidigare en långt utanför kyrkliga sammanhang accepterad sociallära som rör social rättvisa, fred och människovärde. Att det till socialläran nu också fogas en dimension som rör miljön och vårt ansvar för skapelsen är helt naturligt och följdriktigt.

Ingen politisk ledare. Påven ska självklart inte agera politisk världsledare, däremot moralisk och profetisk vägvisare. Att abdikera från den rollen vore oansvarigt, skriver Bengt Malmgren.

Bengt Malmgren