Poliserna är Guds tjänare

Vi möter nu dagligen larmsignaler i media om otrygghet­ i samhället och en pågående polis­kris. Visst är det lugnt i stora delar av vårt land, men i en del områden händer det att rån och sexualbrott prioriteras bort för att man inte hinner utreda de mord som begås, och polispatruller jagas bort av mångdubbelt manstarkare ungdomsgäng. "Starkaste killen är inte längre polisen", skrev Expressen nyligen (16 januari).

Vad gör det med oss när människor inser att polisen är så överbelastad att de kanske inte kommer när man ringer? Hur hamnade vi här – när vi en gång grundade vår nation med devisen ”land ska med lag byggas”, och för bara en generation sedan hade rykte om oss att vara ett så laglydigt, arbetsamt och pålitligt folk att vi ansågs smått tråkiga?

I dag läste jag 1 Tim 2:1-2 med nya ögon. Paulus skriver: "Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv". Att få leva lugnt och stilla – det innebär väl att inte behöva vara rädd för våldsamma gäng när man går ut, vare sig man är kvinna eller man, barn eller pensionär?

Så vad kan vi vanliga människor göra? Först av allt, säger Bibeln, ska vi be. Låt oss löpande lyfta polis och rättsväsende i våra böner, både som enskilda och i våra gudstjänster – att de får kraft och ledning och beskydd och uthållighet, att alla praktiska och organisatoriska problem läggs till rätta, att de med rak rygg får gå ut och upprätthålla Guds goda ordning i vårt samhälle.

Vi kan också visa dem all vår uppskattning och på så sätt balansera upp vad de får möta av fientlighet från människor de omhändertar. Förra året gick vi i vår församling ut till alla lokala samhällsaktörer vi kunde komma på, med en chokladask och ett tackkort och en hälsning till uppmuntran för allt gott de gör för oss alla. Vi är kallade att ”hedra dem som gör det goda” (1 Petr 2:14). Finns det något kreativt som du och din församling kan göra för att uppmuntra era lokala poliser?

Och om du går och funderar över yrkesval, om du vill göra verklig skillnad här i den tid där Gud har satt dig att leva – varför inte bli polis? Det finns ett skriande behov av tusentals nya poliser framöver. Att förvalta samhällets våldsmonopol är att vara en Guds tjänare till folkets bästa (Rom 13:4), vår tids motsvarighet till medeltidens riddare i skinande rustning.

I ”polispsalmen”, Psaltaren 149, går rättvisans tjänare ut med lovsång i sin mun och med tjänstevapen i handen för att föra bort upprorsmakarna i ”bojor av järn, för att verkställa den dom som står skriven. Det blir en ära för alla hans trogna” (vers 8-9). En polis kan vara fullt förvissad om att han eller hon främjar Guds goda vilja i sin yrkesutövning.

Men jag förstår också hur tungt belastade många poliser är, hur frestade många är att kasta in handduken och byta bana. Ni bär ett korslidande för alla andras skull.

Jag vill vädja till er, för de vanliga människornas skull, för Guds skull, för våra framtida barns skull, att hålla ut och inte ge upp.

(En tanke till dem som beslutar om medel: enligt Romarbrevet 13:6 är huvudsyftet med våra skattepengar just att rättsväsendet ska fungera, så det är viktigt att pengarna vi betalar också kommer dem till del som bär det tyngsta lasset.)

För en del av problemen tycks ligga i rättspraxis, oavsett hur hårt de enskilda poliserna kämpar. Jag hör poliser säga att man ibland knappt har kommit in med en småbrottsling innan han är ute igen, snabbare än man har skrivit sin polisrapport. Det är livsviktigt att en straffpåföljd är snabb för att den ska göra verkan:

”Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn i sina hjärtan att göra det onda” (Pred 8:11). Detta­ måste de som sitter i beslutande och lagstiftande instanser inse.

Bibelns ordning är att brottslingar ska känna rädsla inför ett övermäktigt våldsmonopol (Rom 13:2-4). Därför är det vårt kristna ansvar att styrka svenskt rättsväsende till något som väcker respekt i förorten och inte förakt.

Ordspråksboken säger: ”Som en grumlad källa och en förorenad brunn är en rättfärdig som ger efter för en gudlös” (Ords 25:26).

Det är bara när den självsvåldige möter en fast gräns som han omprövar sitt själviska levnadssätt. ”När den ogudaktige får nåd lär han sig inte rättfärdighet”, suckar Jesaja (26:10). Nåd utan lagens fasthet är billig nåd och curlande kravlöshet, men nåd efter att man fått sig en tankeställare är en kraft till förändring och upprättelse till ett produktivt liv (Ef 4:28). Då hamnar samhällets alla andra åtgärder på sin rätta plats, kan tas emot och ger resultat.

Ett annat samhälle är möjligt. Låt oss därför be och uppmuntra och stödja våra poliser i den tjänst de fått av honom som är hela jordens Domare.

Tony Larsdal­, präst och bibelöversättare.