Urskiljning är ingen enkel sak

Micael Grenholm skriver i Dagen den 24 juli om att den som lever i Andens gåvor och frukt bör erbjudas en ledande position i församlingen. Han skriver att hans erfarenhet är att folk som "sällan upplevt mirakler och knappt fört någon till tro ofta ockuperar mikrofonerna på konferenserna och samfundens hemsidor, medan väckelsebärarna förpassas till publiken. Och då blir det förstås inte väckelse."

Det finns saker med Micaels debattinlägg som är bra och tänkvärt, men samtidigt är det önskvärt med lite förtydligande.

Jag längtar efter att vi ska få uppleva och erfara mycket mer av Guds kraft i vårt land och att det ska få vara något som är naturligt och sker i vardagen.

Däremot förstår jag inte principen att man ska kvotera in troende människor som fungerar i gåvor som har med kraftgärningar, helande eller profetia i församlingens ledarskap.

När jag läser Paulus ord om församlingsledare (bland annat 1 Tim 3:2; Tit 1:7) nämns inte gåvan att bota, profetera eller utföra kraftgärningar. Det som jag ser är Paulus betoning av karaktär. En församlingsledare ska vara oförvitlig, oklanderlig.

Jag längtar också efter att tjänstegåvorna ska få komma mer i funktion men det är Herren som kallar. Vår uppgift är att lyssna och lyda. Jag tror inte väckelsen kommer genom kvotering. Jag tror väckelse kommer som ett resultat av ett folk på knä inför Gud.

Jag tycker också att Micael Grenholm förenklar när han skriver om urskiljning: ”Det är lättare att urskilja än du tror” och hänvisar till att det räcker med att vi prövar om en person bär Andens frukt och bekänner Jesus.

Det låter väldigt enkelt. Men varför finns då urskiljningens gåva med i 1 Kor 12? Om det är något vi själva kan göra utan Anden, varför har det en egen plats i Paulus undervisning kring Andens gåvor?

Jag menar i stället att Bibelns varningar om falska profeter ska tas på högsta allvar och att vi ska uppmuntra varandra att söka urskiljningens gåva. Det är mer komplex än att tro att bara för att någon säger herre, herre om Jesus och dessutom är en hygglig person så kan vi vara trygga i att den personen leder människor rätt.

Det som vi bör vara extremt vaksamma över är sanningen. Att sanningen predikas, undervisas, talas, sjungs. Den helige Ande benämns bland annat som Sanningens Ande. Bara för att det sker under, tecken, kraftgärningar innebär det inte per automatik att det är ett sunt sammanhang.

Blickar man tillbaka till Gamla testamentet var det de falska profeterna som lockade flest åhörare, eftersom de talade sådant som kittlar i öronen. Jag tror att detta kan känneteckna de falska profeterna även av idag. Det låter bra, ser bra ut, men det som talas är inte sanning, eftersom det inte härstammar från Gud.

Börjar vi tumma på sanningen och acceptera lögn i den gemenskap som skall vara sanningens pelare, då ligger vi riktigt illa till. Därför tror jag att urskiljning är väldigt viktigt, att vi måste vara lyhörda för Guds Ande och inte bara lita på vår egen slutledningsförmåga. Jag tror att det är mer bakom den gåvan än som sammanfattas i Micaels urskiljningsskola.

I Johannesevangelium 17:3 säger Jesus: Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.

Detta är själva kärnan för en Jesu lärjunge; att man känner Gud. Människor som söker Gud i bönen och Ordet och lyder den Herre de bekänner sig till. När Jesus talar om ändens tid är det uppenbart att under och tecken inte är några garantier för att personen som utför dem känner Gud.

Därför anser jag det viktigare att den person som har mandatet att leda också är en person som är oförvitlig och i sanning känner Gud. Under och tecken är gåvor från Gud, inget bevis på andlig mognad.

Martin Hallebo, pastorsutbildad pingstvän, Hovslätt