Malin Aronsson

Plötsligt såg jag allvaret omkring mig. Allt som de här små människorna faktiskt bär på.

Malin Aronsson
Redaktör för Relationer

Barnen i kyrkan har det lika tufft som andra

När jag tänker på den där andakten blir jag gråtig.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Tänk om man hade varit söndagsskollärare på den gamla goda tiden. Då när alla byns ungar kom till kyrkan eftersom det var det enda som hände på helgerna. Ibland har jag lyssnat på äldre människor som var med då. De berättar om hundra barn som flockades runt en flanellograf och en gitarr. Det hade varit härligt. I dag måste man ta i från tårna för att göra det roligt för barnen i kyrkan. Säg vilken krumbukt som jag och mina ledarkompisar inte har gjort för att Youtube-generationen ska vilja höra om Gud. Ändå är det nästan bara våra egna, kyrkungar som kommer. Alltså sådana vars föräldrar redan har en tro och går till kyrkan själva.

Ibland får jag för mig att det skulle kännas mer meningsfullt att få ge Jesus till barn från lite trasigare förhållanden. Som inte lever sådana räkmacke-liv som kyrkungarna gör. För det gör de väl, eller?

Egentligen behöver jag bara förflytta mig en vecka tillbaka i tiden för att veta att det där inte är sant. Vi hade barnläger i vår kyrka förra helgen. Det var återigen VM i krumbukter för barnen. Vad sägs till exempel om fäktning i församlingsvåningen? Eller bakning i mörker? Men det fanns ett lugnt undantag. Det är det jag kommer att minnas. Kvällsandakten. Kanske är det för att jag fortfarande inte har sovit ut ordentligt efter min natt på en tunn madrass inklämd bland tjejer födda 2009, men när jag tänker på den där andakten blir jag gråtig.

Kyrkan var nedsläckt och en del barn kom till dagens sista samling i pyjamas. Rummet var fullt av tända ljus och mysig lovsång till gitarr. Jag satt där och tittade ut över alla barn som jag känt sedan de var små. Vissa låg på mage och ritade sin bön på en lapp och vissa tände ett ljus. Några satt kvar i bänken, med armen runt en kompis och plötsligt såg jag allvaret omkring mig. Allt som de här små människorna faktiskt bär på. Sjukdomar och separationer. Kampen för att klara skolan med en diagnos. Och så barnen vars föräldrar har berättat att de inte har en endaste kompis. Allt det där kröp in i mig och jag fick återigen en känsla av att det här är viktigt. Kyrkungarna behöver tron och Jesus i ryggen, för vet ni? Det finns inga räkmacke-liv. Vi i kyrkan är vanliga barn och vanliga vuxna som möter livet, och det är tufft så det räcker.

Så kom igen nu alla ledare i kyrkan. Låt oss fortsätta att krumbukta oss!

HBTQ-tavlan