Gita Andersson: Hur det är att bli pensionär? Vänta du bara ...

Arbetstiden hade varit fylld till bristningsgränsen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”Vänta du bara ...” De utmanande orden fick jag ta emot från en av de aktiva i min kyrka strax innan jag skulle gå i pension. Jag hade förklarat för henne hur jag såg fram emot att få andas ut, och sedan gripa mig an allting som legat på efterkälken där hemma, som att gå igenom garderober, sortera skrivbordslådor och liknande.

”Vänta du bara ...” svarade hon då med glimten ögat. ”När du har gjort allt det där, rensat i garderober och lådor, vad ska du då göra?”

När hon sa det hade jag svårt att förstå vad hon menade, men nu två år senare förstår jag henne helt och fullt. För efter ett halvår av utandning och storstädningar, så uppenbarade sig plötsligt – tid.

Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig. Att mina dagar skulle fyllas med promenader, mer tid för familj och släkt, lite skrivande kanske, egentid med Gud och förmånen att få delta i gudstjänster, retreater och annat som jag fram till dess inte kunnat göra.

Som församlingspräst och distriktschef hade arbetstiden varit fylld till bristningsgränsen. Att hinna med något bara för egen del fanns det inte mycket utrymme för. Det tänkte jag att jag skulle få nu. Men det fanns helt plötsligt mer tid än jag trodde. Och i den tid som infann sig, infann sig också Gud på ett nytt sätt. Det bibelord som säger: ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka” (Jesaja 30: 15) blev ännu mera sant.

Men i den nya tiden som infann sig, infann sig också nya arbetsuppgifter. När tiden var inne.

I kyrkans värld verkar det ständigt finnas behov av insatser då vi som egentligen slutat arbeta kan vara till nytta. Lång erfarenhet har vi och någon introduktionsperiod behövs inte.

Jag hade nog inte föreställt mig att jag till och med skulle behöva tacka nej till uppdrag, därför att det redan var lagom fullt på agendan.

Och när jag skriver ”lagom fullt” är det ju det som är den stora och positiva förändringen. Att få fortsätta med det som är min passion, men med det mått av insats som måste betraktas som både mänskligt rimlig och givande på samma gång.

Till dig som befinner där i närheten av ett pensionsstreck och undrar hur tillvaron kommer att bli, så säger även jag: ”Vänta du bara …”. När du har andats ut ett tag kommer en annan tid. Och det verkar som om Gud har något på agendan för oss så länge som vi vill vara till hans förfogande.

Gita Andersson, präst och kaplan för kristna riksdagsgruppen