Gita Andersson: Jag tappade inte alls min tro fast jag blev äldre!

Sorry, alla humanister och ateister som placerat Gud bland tomtar­ och troll.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Har du tappat din illusion? Den frågan blir synnerligen aktuell med allt fler år på nacken, och med allt fler grusade förhoppningar på livets väg. Den kan komma såväl inifrån oss själva som utifrån.

Vid 20+ kan man vara ganska övermodig, allvetande och nästintill allsmäktig. Få hinder syns på livsvägen. Och finns där några, ska de minsann övervinnas med friskt mod. Har du dessutom en nyvunnen kristen tro i bagaget så finns det inga gränser för vad du kan åstadkomma.

Jag var nog rätt jobbig när jag befann mig i den livsfasen. En betydligt äldre, lätt desillusionerad man påpekade då med visst överseende: ”Vänta du bara, tills du kommit upp i min ålder, då ska du se att du har tappat din tro och insett att det där bara är en illusion!”

Så hur gick det? Nu har jag med råge passerat den mannens ålder. Och jag har inte tappat min illusion­! Tvärtom så är tron i högsta grad livsbärande, livgivande­ och mer relevant än någonsin. Sorry, alla ni humanister och ateister som placerat Gud bland tomtar och troll. Årens gång och alla samlade motgångar­ har inte tagit död på min kristna övertygelse.

Är jag då gravt indoktrinerad eller bara väldigt envis för prestigens skull? Nej, jag tycker nog att jag vågat pröva trons hållbarhet i många svåra lägen. Men visst kan jag erkänna att livet var och är så mycket svårare än vad en ung, nykristen först kan tro, och visst är tillvaron oerhört mycket mer komplicerad och dubbelbottnad än vad man då kunde föreställa sig.

För det måste vi väl kunna erkänna, att sådant är livet om vi inte vill leva helt förljuget eller med ständiga skygglappar. Det var inte så lekande lätt att gå den där vägen i Jesu fotspår. Det halvhjärtade och misslyckade gör raskt sin entré och vi får ständigt omvärdera vart vi befinner oss på vägen mot målet.

Och ändå, jag har inte tappat min tro! Jag Tror. Inte för att jag måste eller borde i egenskap av präst, utan i första hand som en människa, som dagligen förnimmer att Jesus finns där i djupen av mitt liv och går med. I såväl glädjen som i sorgen.

Vi har nyligen firat påsk, kyrkans största helg, då lovsången bryter fram ur mörkret, då döden först tycks ha uppslukat det enda hopp som fanns, för att två dagar därefter visa sig själv ha blivit uppslukad av den Gud som är större.

Den tron byter jag aldrig bort, för han som dog och uppstod den gången inspirerar mig varje dag att fortsätta gå på trons väg.