Gita Andersson: Jag vill se människor i ögonen - inte genom en skärm

På pendeltåget är vi nu inte många kvar som inte oavbrutet tittar rakt ner i en Iphone.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Nytt år igen och 2000-talet tickar obönhörligt vidare. Jag minns så väl hur det var när vi närmade oss millennieskiftet, det var något ödesmättat, overkligt över det hela, nästan som science fiction för en som är född år 1950! Kan vi verkligen leva i ett årtusende som börjar med år 2000?!

Gissar att det var på samma sätt för tidigare generationer när de stod inför kommande skiften. Men vissa av oss tycks känna ett större motstånd till förändringar, och inte minst till denna tidens ständigt nya och tekniska finesser? Kan inte påstå att jag jublar när jag läser om digital revolution, robotar och artificiell intelligens. Ibland känner jag mig som en mossbelupen, övervintrad 50-talist som styvnackat vägrar lära mig det som de flesta andra dagligen lever i.

På pendeltåget är vi nu inte många kvar som inte oavbrutet tittar rakt ner i en Iphone. Och vi är väl heller inte många kvar som vägrar girera via internetbank, utan skickar räkningar via det så kallade bruna kuvertet! Dock skriver jag denna krönika på en dator och mailar. Så hundra procent stenålder är jag alltså inte.

Kände mig riktigt duktig då jag nyligen skulle köpa tågbiljett via en automat. Men – det hakade upp sig så att det gick inte att boka fönsterplats. En betydligt äldre herre stod bredvid, och utbrast indignerat: Men det där kan du ju göra på datorn hemma! Jo det skulle jag säkert, och det handlar inte i första hand om vad jag skulle kunna, det handlar mest om viljan.

Den största förklaringen till min envetna attityd är nog att jag är en personorienterad människa. Jag gillar att möta människor ansikte mot ansikte. På riktigt. Vare sig det handlar om ett personligt samtal, eller om betjäning av biljettinköp. Människan är för mig i centrum, gemenskapen, blicken, rösten, närvaron.

Av detta förstår ni nog att jag inte är särskilt aktiv på Facebook. Och jag hör nu en kör av röster som protesterar: ”Men där möts vi ju också! Och så många fler! Det heter ju faktiskt sociala medier!” Jo jag förstår värdet av detta, men – jag kan inte hjälpa att jag värdesätter det personliga mötet än mer!

Är det någon därute som möjligen känner igen sig? Jo, ibland träffar jag på någon likasinnad, men inte så ofta. Är vi då ohjälpliga bakåtsträvare? Nej, så vill jag inte tänka, men kanske får vi bidra till att på vårt lite udda vis värna ett mänskligt samhälle. Och jag tröstar mig med att när Gud kom till jorden så blev han människa, inte maskin.

Ser fram emot ett nytt år med många personliga möten, såväl med dem jag redan känner som med nya människor! Önskar dig ett Välsignat Nytt År, vare sig du är lite motsträvig som jag eller kanske helt med i tiden!