Hopp för de skuldsatta?

Finns det något kristet sätt att förhålla sig?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

En majoritet av grekerna sa alltså ”Nej!” till den föreslagna uppgörelsen för att komma till rätta med landets gigantiska låneskuld. När jag på måndagsmorgonen skriver detta är konsekvenserna oklara. Katastrof eller hoppingivande kursändring?

Kristen tro går bortom vänster-höger skalan. Själv tilllhör jag inget parti och har röstat på alla riksdagspartier utom två. Men jag har förstås synpunkter, som jag strävar efter att rota i min grundövertygelse.

Dagens Nyheter så ofta svensk rikslikare för opinionsbildning – tog ställning inför grekernas folkomröstning. Att rösta ”Nej!” var att falla till föga för ”en socialistisk utopi om hur världen borde vara förskaffad”. Det är ett intressant uttalande från en liberal ledarredaktion. Tron på människan, hennes frihet och möjlighet att påverka sina villkor brukar ju annars framföras som en liberal grundbult.

Det finns mycket att säga om Alexis Tsipras och hans Syriza-parti. Men mitt i populistiskt färgade utspel och okonventionella förhandlingsstrategier så har man lyckats med två saker: Att stå för sina vallöften och att ge Greklands befolkning – inte minst de unga – hopp om att förändring är möjlig.

Det är värt att påminna om att det finns ett antal tunga ekonomer som har uttalat att de också skulle ha röstat ”Nej!” om de haft möjlighet. Nobelpristagare som Joseph Stiglitz och Paul Krugman är inte mindre vetenskapliga eller mer ideologiskt färgade än kollegorna som kommer till motsatta slutsatser. Möjligen har de större tro på att strukturer som skapats av människor också kan förändras av människor – särskilt när strukturerna visar sig vara omänskliga.

Jämförelsen med Barack Obama och hans ”Yes, we can”-kampanj ligger nära till hands. Där visade sig politisk realism övertrumfa rätt och rättfärdighet. De uppgivnas antal liknar nu stjärnorna Abraham en gång skulle räkna.

Finns det något kristet sätt att förhålla sig? Är det ordning, realism och respekt för givna ägarstrukturer som måste gälla? Eller är det minst lika viktigt att förmedla hopp och tro på att förändring är möjlig?

Grekerna är inte de enda som är skuldsatta upp över öronen. Välkända problem från tredje världen kommer lite närmare. Minns ni ”Jubilee 2000”-kampanjen? Inspirerat av Gamla testamentets utopiska tanke på ett ”Jubelår” två gånger per århundrade, var målsättningen att skuldsatta länder skulle få en rimlig möjlighet att låta sina inkomster användas till annat än betalning av räntor och amorteringar. Målet har inte uppnåtts, men mycket gott kom ur den till synes helt orealistiska satsningen.

Som kristen är jag en engagerad medborgare, men med en annan och annorlunda Stad som mål för vandringen. Kanske det viktigaste bidraget från oss pilgrimer i exil är att vägra acceptera rådande ordningar som de enda möjliga. Vi har ju skymtat något helt annat genom töcknet.