Malin Aronsson

Vi behöver fler platser där vi vågar vara kompanjoner och inte konkurrenter.

Malin Aronsson
Redaktör för Relationer

Malin Aronsson: Mina kolleger gör mig mindre ful

Ju mer kollegan glänste desto gladare blev jag.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nu ska jag berätta om min allra fulaste sida. Vet ni, ibland när jag får höra eller se att det går riktigt bra för någon annan tänker jag inte ”men vad kul för den”! I stället tänker jag: ”Oj då, men jag då!”. Det här är inget jag är stolt över. Om jag någonsin suttit på någon from piedestal i egenskap av kristen krönikör, trillade jag förmodligen rätt ned i golvet nu. Säkert är de flesta av er finare än jag. Men kanske finns det någon mer som brottas ibland. Med rädslan för att inte räcka till och bli ifrånsprungen. Den som leder till detta unkna som vi egentligen inte vill kännas vid: Missunnsamheten.

Den här texten är till oss, för nu vill jag ta nya tag. Mot missunnsamheten och för det motsatta: Unnsamheten! Förmågan att på riktigt känna glädje för någon annans skull är ju så härlig. Jag vet, för ibland händer det nämligen mig också. Missunnsamheten tar en paus och jag blir glad ända ned i tårna.

En sak som hjälper mig är min arbetsplats, tidningen Dagen. Här finns nämligen en kultur av att fira varandras framgångar. Jag blir ofta glad när en kollega gör något bra.

I förra veckan hände det i kubik. Det var kollegan Daniel Wistrand som briljerade. Han blev inbjuden att prata i Sveriges Radio P3 om sitt favoritämne. Daniel och jag har jobbat ihop mycket och jag vet hur han brinner för hip hop och rapp-musik. När en sådan artist blir kristen går han totalt i spinn.

Själv är jag lagom intresserad, och det har nog hänt att jag bara lyssnat med ett halvt öra. Men nu lyssnade jag med hela örat, för nu satt han där i en av Sveriges största radiokanaler och ägde! Och jag tänkte inte ”oj då, men jag då!”. Jag tänkte bara ”Ja, bra där!” Att höra min kollega prata så initierat om artisterna Kanye West och Sebbe Stakset och deras kristna tro gjorde mig så glad.

Ju mer kollegan glänste ju gladare blev jag och när programmet var slut ringde jag upp honom och gastade ut mitt ”hurra”! Sedan var jag glad i flera timmar efteråt, för att jag faktiskt känt sådan glädje. Och det var inte bara jag som var glad för Daniels skull. När jag öppnade jobb-mailen dagen därpå var där fullt av heja-rop från hela redaktionen. Och då slog det mig. Vi behöver fler platser där vi vågar vara kompanjoner och inte konkurrenter. Platser där vi låter glädjen vinna över rädslan.

HBTQ-tavlan