Vardagens välsignelser

Att ha någon att dela dessa trivialiteter med är stort. Riktigt stort.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

När jag för ganska precis ett år sedan flyttade i förväg till Umeå visste jag om att det skulle ta tid. Kanske ett halvår, möjligen ett år, men inte längre. Sedan skulle vi bo tillsammans igen, min fru och jag, vi som gifte oss när vi var unga för över 30 år sedan.

Tänkte att det ska väl inte vara några problem att vara skilda åt för en tid. Det är ju många som pendlar och har ”dubbel bosättning”. Men det var tuffare än jag trott. Det jag saknade mest var faktiskt inget jag räknat ut i förväg: Den dagliga, ständigt pågående dialogen, med varandra och med Gud. Småpratandet, ofta utan ord. En blick. En vink. En beröring. En bön. Men jag saknade också den där ärliga och uppriktiga responsen given av någon som jag har ett bottenlöst förtroende för, som vet vem jag är och som älskar. Måste nog också erkänna att jag saknade den goda maten och gemenskapen kring bordet. Mitt matlagande har aldrig nått hennes nivå.

Att den dagliga dialogen är viktig i ett förhållande visste jag, men inte att den betydde så mycket. Den kan lätt uppfattas som banal. ”Passar den här skjortan till den här tröjan?” – är inte direkt någon livsavgörande fråga. Det är heller inte frågan: ”Vet du var min mobiltelefon har tagit vägen?” Men att ha någon att dela dessa trivialiteter med är stort. Riktigt stort. Viktiga frågor om livet och människor vi mött som kämpar, frågor om tron, om kyrkan eller den politiska utvecklingen behandlas också i den dagliga dialogen. Det är högt och lågt, stort och smått. Ofta irrationellt. Inga skrivna agendor. Samtal hela tiden. Det borde väl kunna funka med messenger eller mobil, mejl eller röstbrevlåda. Men icke. Inget går upp mot mötet IRL – in real life – i verkligheten. Nyanserna går så lätt förlorade när man är i olika rum och då är missförståndet nära till hands.

På väg mot 60 borde jag väl heller inte längre vara lika beroende av någon yttre referenspunkt, en vänlig sanningssägare. Vet ju ändå vad hon tänker. Tror jag. Men så var inte fallet. De första månaderna gick jag på erfarenhet, men sedan hamnade jag i nya situationer som krävde ny bearbetning. Saknaden var påtaglig.

Det blev elva lärorika månader. Nu är vi bor vi tillsammans igen. I en ny stad med nya uppgifter på väg in i ett nytt kapitel i ”vår bok om livet”. Jag har lärt mig något omistligt. Att leva tillsammans med någon som älskar är verkligen en välsignelse. Jag ser också andra saker nu när jag möter den som blev kvar när livskamraten avled eller när skilsmässan är ett faktum. När ”de två som blivit ett”, ska skiljas åt gör det ont i hela människan. Separationen påverkar livet mer än man kan tro. Jag borde förstås känt till det och att det är just välsignelsen att dela vardagen som betyder mest i en relation. Det kan vara en bra påminnelse så här efter semestern när just vardagen återvänder.