Ovissheten är det mest påtagliga just nu, om hur församlingslivet ska gestaltas på längre sikt. Det är på något sätt ovissheten som förenar oss alla just nu.

Judith Fagrell
Gästkrönikör

Världen och kyrkan behöver mer kultivering

Ovissheten förenar oss alla just nu.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När majsolen lyser in genom mitt hems oputsade fönster längtar jag ut. Jag vill ut i trädgården, ner till grönsakslandet och trycka ner potatis och lök, vill bygga färdigt drivbänken och så sallad och spenat, vill ut till plommonträdet och körsbärsträdet för att njuta av blomningen innan västanvinden tar den med sig. Jag sätter upp beting för mig själv; först när den och den arbetsuppgiften är klar får jag gå ut och lägga lerkrukorna i blöt eller gräva om komposten. Väl där rusar jag runt som grannens kvigor som just släppts ut: beta lite här, nosa lite där. På kvällen vandrar familjen omkring i trädgården och plockar ihop resterna av mina halvt genomförda projekt: en spade, en kratta, en kaffemugg, en trasig skottkärra som släpades fram för att lagas, stora högar med hopp och drömmar som får ligga kvar till i morgon.

Trots att jag längtar efter att skriva och tala om vad som helst förutom den pågående pandemin, så är det bara det som far i mina tankar när jag sätter mig vid tangentbordet. Oviss­heten är det mest påtagliga just nu, ovissheten om hur länge detta ska pågå, om någon jag känner ska bli svårt sjuk, om hur församlingslivet ska gestaltas på längre sikt.

Det är på något sätt denna ovisshet som förenar oss alla just nu, att ingen har facit i hand och kan tala om hur det ska bli. Några av oss har kunskaper som gör att de kan och ska ge oss andra råd och riktlinjer för hur det gemensamma livet kan levas för tillfället, men det är fortfarande så att ingen med säkerhet vet någonting. Vi människor trivs sällan med att leva i ovisshet. Vi vill gärna ha klara besked och framför allt kontroll över sakernas tillstånd.

Fler och fler formulerar nu tankar om att en återgång till det som tidigare var det normala kanske inte ens är önskvärt. Men vad är det då för liv vi ska leva? Vilken värld vill vi ha? Kan vi vara bättre eller sämre rustade som människor och som kyrka, för en förändrad värld? Jag tror det. Den som bär på erfarenheter av tidigare brytningstider och kristillstånd har mer att tillföra än den vars cirklar aldrig rubbats nämnvärt. Den som har kunskap och förmåga att använda sina erfarenheter, både goda och dåliga, kan också gjuta mod i oss andra att söka nya stigar.

Det är lite som att odla, egentligen. Att ta med sig sina erfarenheter av frostnätter, snigel­invasion och torka, att öka sin kunskap, analy­sera bakåt och blicka framåt för att skörden ska bli bättre. Att kultivera, alltså att förbättra jordmånen och utveckla och berika den för att växtkraften inte ska utarmas. Vi behöver mer av kultivering i kyrkans liv och i världens, det står klart.

Den som inte glömt odlingens konst kommer att komma bättre rustad ur det här.

Nu går jag ut och gräver kompost.