Kultur

Lär dig vilka gåvor du har, och stjäl ingen annans

Syster Elisabeth: Dina gåvor hänger ihop med vad som gör dig glad. Att leva i sin egen gåva är inte alltid enkelt, men att leva i någon annans gåva är som att cykla i motvind.

Redan när vi formas i modersskötet vet Gud vilka gåvor och talanger som lagts ner i oss. Vi bör försöka se vad just vi är bra på och kan bidra med, för att på så sätt ära Gud och välsigna andra. Det skriver syster Elisabeth Andersson.

Du ligger där inne i din mammas mage och suger smackande på tummen. Mammas hjärtslag dunkar tryggt i väggarna och pappa spelar klassisk musik för dig på utsidan, i hopp om att du ska bli smart. Där du ligger i det varma vattnet och växer, i väntan på att få titta ut i stora vida världen, ser Gud dig. Förutom att han ser bilden framför sig hur du kommer att se ut, vilken ögonfärg han målat dina ögon i, vilken hudfärg du kommer ha i solens ljus och vilken hårfärg han lagt på ditt huvud ser han också något annat. Han ser vad han själv har skapat inuti dig tillsammans med din personlighet – dina unika talanger och nådegåvor. Med sina milda ögon tittar han på dig och kan knappt bärga sig för att få se vad du tänker göra med dem.

När du sedan växer upp händer saker i ditt liv som puttar dig i någon riktning. Kanske säger någon till dig att du är värdelös och att dina gåvor inte spelar någon roll. I sådan jord är det svårt för någonting annat än ogräs att växa. Blir du i stället upphöjd på piedestal och prisad dagarna i ända växer blomman kanske upp, men längs dess stjälk snirklar klibbigt ogräs och skyler skönheten.

Som tur är finns det ingenting som heter “för sent” i Guds rike. Guds trädgård står alltjämt och väntar på att du ska plantera dina gåvor i den och anställa Gud till att ta hand om dem. Genom uppmuntran, utmaningar och trygghet kan gåvorna blomstra upp till den vackraste blomma, sakta men säkert och med Guds hand som ser till att rensa bort ogräset med jämna mellanrum.

Vilken blomma som växer upp beror naturligtvis på vilket frö Gud har gett just dig. Han ger oss alla olika gåvor för att kunna tjäna varandra och även vara beroende av varandra. För en församling är det lätt att tanken på dessa gåvor stannar innanför kyrkväggarna.

Allt detta är viktigt men vi måste komma ihåg att den största delen av livet hos de flesta av oss händer utanför kyrkbyggnaden.

Vem bakar bullar och diskar, vem predikar, vem är kyrkvärd eller mötesvärd, vem ber för sjuka, vem är kantor eller lovsångsledare, vem är bönegruppsledare, vem ställer sig upp och profeterar, vem sköter ljud och ljus, vem håller själavårdssamtal eller bikt, vem sköter det diakonala arbetet och missionen? Allt detta är viktigt men vi måste komma ihåg att den största delen av livet hos de flesta av oss händer utanför kyrkbyggnaden.

Försök erinra dig känslan när du en kväll kommit hem som en urvriden trasa efter en lång dag och blivit mött av en varm måltid på bordet. Eller när århundradets snöstorm rasade och du tittade ut på morgonen i bävan på hur mycket du skulle behöva skotta och får se att grannen redan hade dragit fram med sin skovel och gjort fint åt dig. Varje sådan liten kärleksgärning i vardagen är ofta ett uttryck för både talangerna och nådegåvorna.

Jag känner en man som är en mästare på att odla och visar genom detta sin nådegåva att dela med sig till alla runt omkring. Jag känner en kvinna som lyssnar likt ingen annan och tröstar sårade hjärtan i sin mjuka famn. Jag känner en kvinna som har gåvan att tala och använder sina ord till att hjälpa de svaga och trösta de sorgsna. Jag känner en kvinna som har matlagning i fingerspetsarna och med tjänande hand förgyller andras vardagsliv med smakfullhet och god näring. Jag känner en flicka som ritar sina egna berättelser och skönmålar dagen med skratt. Jag känner en pojke som undervisar sina småbröder i dinosauriernas värld och i hur man bygger en Legoborg. Talanger och nådegåvor hör intimt samman med varandra och visar sig på olika vis genom olika tider i livet.

För att kunna låta just dina gåvor utvecklas är det viktigt att du är medveten om vilka de är, och inte är. Om du frågade mig om jag kunde pumpa din cykel skulle jag tyst önska att min pappa hade vägarna förbi. Om du skulle fråga mig om jag kunde hjälpa dig att stryka bordsdukarna till ditt bröllop skulle jag tala med syster Rose. Eller om du bad mig att lära dig matematik skulle jag ge dig syster Karins telefonnummer. Men om du i stället gav mig i uppdrag att skiva något, skulle jag med glimten i ögat genast sätta pennan till pappret.

Att skriva är för mig som att måla en tavla. Med ord kan jag måla människor och omgivningar som du kan se framför dina ögon när du läser. Att skriva är för mig som att lägga ett pussel. Varje del måste passa ihop och ibland får man byta plats på bitarna, leta efter bitar att lägga till eller ta bort bitar som inte hörde till det pusslet. Att skriva är både som att spela och titta på teater på samma gång.

Ibland blir jag överraskad och skrattar gott åt vad mina karaktärer har för sig. Att pumpa en cykel är för mig som att försöka stoppa ner en fyrkantig kloss i ett cirkelformat hål. Men att skriva, det är för mig som flodens rinnande vatten eller som när sparkens medar glider fram över isen. Med pennan kan jag förutom att underhålla, även uppmuntra, trösta, förmana och undervisa.

Låter jag min egen gåva blomstra i mig, eller försöker jag stjäla någon annans?

På så vis kan också du, genom dina talanger, ge uttryck för nådegåvorna du fått. Ibland är det dock svårt att själv upptäcka vad Gud har välsignat dig med, men tänk på att dina gåvor hänger ihop med vad som gör dig glad. Om du är en pratsam person blir du eld och lågor när någon frågar dig om det, och du kan knappt stoppa dig själv från att babbla öron trötta. Du tar dig tid att göra det, och gör det för att du tycker om det, inte för att blir rik och känd. Det fascinerar dig och tar enkelt ditt fokus. Du med en gåva för ekonomi kanske kan sitta i timmar och läsa om hur ett kvitto skrivs, bara för nöjes skull. Om du i stället gillar att luta dig över motorhuvar dagarna i ända spelar det ingen roll för dig att dina fingrar alltid är smutsiga.

Men om du allt som oftast känner att du skulle vilja slå en stekpanna i huvudet på folk och ständigt önskar att du var på semester, då är det dags att du ställer dig själv en fråga: Låter jag min egen gåva blomstra i mig, eller försöker jag stjäla någon annans? Att leva i sin egen gåva är inte alltid enkelt, men att leva i någon annans gåva är som att cykla på Uppsalaslätten i motvind.

Nu när vi har talat om dina gåvor som frön från Gud som du själv får äran att upptäcka, vill jag återvända till Guds trädgård. När din blomma får växa där, visar Gud dig hur den ska användas. Bruka med hans undervisning dina gåvor till att betjäna och älska Gud, andra människor och även dig själv. Liksom Gud kan äras och människor kan få näring genom dina gåvor, frodas även din egen hälsa och glädje när du låter dina gåvor växa och ta plats. “Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Galaterbrevet 6:2) Med dina gåvor kan du göra det. Med din gåva kan du trösta någon som har det svårt. Med din gåva kan du glädja någon som gråter. Du kan befria människor från saker som är för tunga för dem, men som du gör med lätthet. När bördorna får dig att gå på knäna finns det andra människor, med andra gåvor, som kan stå dig till tjänst.

Ta gåvorna du fått av vår Herre i din hand, se på dem och tacka Gud för hans nåd. Lyft sedan din blick och sträck ut dina händer mot dem som är i din närhet och gläds tillsammans med dem när de ser den nåd vår Herre vill ge också dem.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig