Geister reducerar det eviga till något inomvärldsligt

Titel: En Gud för de levande – En introduktion till kristen eskatologi

Författare: Philip Geister

Förlag: Artos (158 sidor)

Genre: Teologi

Philip Geister är jesuitpater och rektor för det katolska Newmaninstitutet i Uppsala och har med En Gud för de levande skrivit en introduktion till ”eskatologin”, det vill säga läran om de yttersta tingen: tidens slut, Guds dom och evigheten. Det är välkommet, men tyvärr skapar redogörelsen fler frågor än den ger svar på.

En bärande tes i boken är att den eskatologiska tiden redan har brutit in i vår tid genom Jesus Kristus. Domen, helvetet, evigheten ligger därför i en bemärkelse i framtiden, men i en annan bemärkelse pågår dessa redan här och nu. Det är en viktig påminnelse men samtidigt en svaghet, eftersom Geisters betoning på eskatologins samtidighet allt för ofta tar udden av Bibelns evighetsallvar.

Ett större problem är hur Guds kärlek konsekvent ställs mot hans rättvisa. Geister menar att tron på Guds allmakt undermineras om en människa slutar i helvetet eftersom Gud vill allas frälsning (s. 48-9, 52), vilket får honom att tona ned allvaret i den yttersta domen. Under ytan rör sig idén om alltings återställelse och alla människors frälsning. Traditionellt har läran inte fått gehör i kyrkan, och av Katolska kyrkans katekes, artikel XII, är det tydligt att man förväntar sig en yttersta dom samt att helvetet som evigt straff är en realitet.

Under 1900-talet har dock en förändring skett och en av de framträdande teologerna var Hans Urs von Balthasar. Med sin bok Dare We Hope That All Men be Saved? ställer han frågan om vad vi får hoppas på, och just den frågan lyfter Geister fram som eskatologins utgångspunkt (s. 14). Geisters otydlighet i fråga om de yttersta tingen är på så vis inte förvånande, men inte desto mindre problematisk.

Ett tredje problem är bokens tänkta målgrupp. Liknelserna är tidvis banala – ”eskatologin som spöktåg” eller skärselden som ”någon minut för att fixa håret” – vilket får mig att undra vem boken är skriven för. Mer problematiskt är att Geister ofta tar över sekulära invändningar mot eskatologin utan att ge en kristen motbild: ”Skulle Gud vara rättvis om han skulle låta människor lida i evighet för synder som kanske bara begåtts under några timmar eller dagar?” frågar han (s. 49), och jag kan inte förstå varför ett sådant påstående inte får ett bibliskt svar.

Ju längre jag läser desto mer blir Geisters bok till en frustrerande studie i konsten att reducera det eviga till något inomvärldsligt och eskatologin till ”livliga fantasier” (s. 28-9). Men bokens största brist är att den alltför sällan framhäver Jesus som Frälsare. Det är bara i Jesu frälsningsverk som spänningen mellan Guds rättvisa och hans barmhärtighet får sin upplösning (Rom. 3:25-26), och den bristen blir som tydligast i kapitlet om skärselden.

Vi behöver en djuplodande diskussion av eskatologin, men Geisters introduktion når inte målet.

[ Fredrik Wenell: Var inte alltför tvärsäker om helvetesdomen ]