Lisa Thomasson-Bosiö, den första ”Lapp-Lisa”

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur D et finns säkert många idag som inte vet vem Lapp-Lisa var. Några skulle kanske tänka på p-böter och kvinnliga parkeringsvakter. Men från omkring 1924 och fram till sin död 1974 var Anna-Lisa Öst Lapp-Lisa med det svenska folket. Framförallt blev hon känd genom sångerna Barnatro och Guldgrävarsången.Men ännu mera okänt är det förmodligen att den fanns en tidigare "Lapp-Lisa"Hon hette Lisa Thomasson och föddes i Tåsjö i Ångermanland 1878. Hon växte upp i Oviksfjällen och var dotter till de bofasta samerna Thomas och Brita Maria Andersson i Myssjö i Jämtland. Hennes far genomförde flera föreläsningsresor, då han berättade om samisk kultur och sameliv. Lisa fick följa med på några av resorna. I Gävle deltog hon i en förevisning av samernas kultur och sjöng i samband med detta i ett missionshus. Kantorn Fredrik Hedström från Gävle deltog i mötet. Han upptäckte Lisas musikaliska begåvning, gav henne sång- och musiklektioner och arrangerade under åren 1896 till 1902 flera konsertturnéer. Lisa sjöng och spelade cittra eller gitarr, ofta ackompanjerades hon av Fredrik Hedström på piano eller orgel."Liten och späd satt hon där med sina två långa flätor på ryggen, spelade på gitarr och sjöng med sin klockrena röst Skall ock jag en gång sjunga Lammets nya sång. Hennes blick var drömmande, som om hon helt hade försjunkit i sångens innehåll, och folk lyssnade andlöst. Att höra henne knäppa på cittran och sjunga Nu jag, lilla Lisa, sjunger glatt min sång, vill med cittran prisa Gud min levnad lång var oförglömligt. I sina samesånger skildrade hon nomadlappens liv tillsammans med hans ståtliga renhjord i vinterns snö, nattens kyla och till ackompanjemang av fjällbäckens muntra språng. Hedströms klockorgel gav ökad illusion åt sången, så att man tyckte sig höra renhjordens klockor och klapprande ljud vid framtågandet samt fjällbäckens brus, fåglarnas kvitter och åskans bullrande" (Thorsten Kjäll i Hela Sveriges Lapp-Lisa, 1963).Hennes repertoar innehöll framförallt enkla andliga sånger och visor, men också sånger med anknytning till samernas liv och den storslagna naturen i hennes barndoms hemtrakter.Hon sjöng Oscar Ahnfelts och Lina Sandells psalmer folkliga läsarsånger och men också tonsättningar av Davids psalmer. Hennes signaturmelodi blev Lappflickans visa (Bland Ovikens snökrönta, skyhöga fjäll…). Sången skrevs omkring 1897 av hennes väninna, lärarinnan Amalia Willén i Gävle. Det berättas att hon vid sina framträdanden, förutom olika andliga sånger, alltid sjöng Lappflickans visa och sången Pappas renar.Lisa var syster till fotografen Nils Thomasson. Han porträtterade sin syster. Under turnéer och möten såldes bilderna. Flera av dem finns i fotoarkivet på Jämtlands läns museum i Östersund.Lisa sjöng i kyrkor, kapell och missionshus över hela Sverige. När hon en gång sjöng i S:t Johanneskyrkan i Falun fanns en ung gymnasist, Bror Johansson, med bland lyssnarna. Han blev förälskad i sångerskan med den klockrena rösten.Omkring 1902 slutade Lisa turnéra och 1911 gifte hon sig med Bror. Bror, som bytte namn till Bosiö, blev präst, bland annat i Svärdsjö. 1932 dog Lisa Thomasson-Bosiö 54 år gammal.När Anna-Lisa Öst skulle spela in sin första skiva menade skivbolaget att man behövde hitta på ett bra artistnamn. Eftersom hon uppträdde i samedräkt, trots att hon egentligen inte var av samisk släkt, kom någon på namnet Lapp-Lisa. Anna-Lisa Öst gjorde aldrig någon hemlighet av att det funnits en tidigare Lapp-Lisa. Hon sjöng själv ofta sånger ur Lisa Thomassons repertoar.