19 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Kyrkans viktiga generationsskifte

Den äldre generationens kristna måste våga släppa taget och ge plats för den yngre, skriver Daniel Grahn.

Foto: Harry Scull Jr
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Att bli tonårsförälder är för många en utmaning. Att släppa taget om sina älskade små, plötsligt inse att de blivit vuxna, kanske gör uppror, misslyckas, reser sig igen, och så småningom vandrar iväg, något stadigare. På egna ben.

Det är inte många år sedan jag själv frestade mina föräldrars tålamod. En ganska snäll frigörelse, om jag får säga det själv. Vi hade naturligtvis olika uppfattningar om musik. Mamma och pappa gillade Birgitta och Svante, kristenhetens svar på Svenne och Lotta. Själv snöade jag in på radikala rockgrupper som Jerusalem och Edin-Ådahl. Hemma i pojkrummet stod trummorna och det var fullt ös till "? en krigsman ut i Herrens armé..."

Ärligt talat, jag spelade hellre än bra. Men fick ändå chansen i kyrkans ungdomskör. Vi var nästan lite kändisar som drog runt i missionshus och kapell på den småländska landsbygden. Egentligen hette vi Åker-Tofterydskretsens ungdomskör, men tyckte "Å.T. Gospel" lät coolare. Det var en härlig tid av fart och fläkt, spänning och möjligheter.

De snälla tanterna - de flesta - höll för öronen och önskade oss Guds välsignelse. En och annan önskade säkert något annat.

30 år senare hör jag min fars ord i min egen mun. Nu för tiden ska tydligen en bra trummis ha "dubbla baskaggar", två dunkande bastrummor som lägger en matta av mullrande ljud. Min hållning är att den takt som inte kan stampas med en bastrumma knappast förtjänar två. (Sonen bara suckar!)

Tänker på mullrande trummor när jag funderar över vårens stora debatt i tidningen Dagen. Vi har kallat den "Demingerdebatten" efter tidigare pastorn och rektorn Sigfrid Deminger. I vintras slängde han ut en brandfackla och menade att frikyrkan som organisationsform och gudstjänststil inte fungerar längre. Svenska kyrkan är mer värdig och genuin, skrev han.

Sedan dess har debattens vågor sköljt över oss. En del håller med Deminger, andra har tagit chansen att lyfta fram frikyrkans förtjänster. Samtalet har varit viktigt och fruktbart, men jag har ändå nåtts av ett par kommentarer som måste ses som missuppfattningar. Det gäller

de som avfärdar Deminger som en "föredetting", som inte finns i aktiv församlingstjänst och därmed inte bör lyssnas till.

de som använder Deminger som ett slagträ emot församlingsledare som gör sitt jobb och försöker förändra strukturer och mötesformer.

Ingen kan påstå att Sigfrid Deminger är ensam om sina iakttagelser.

Det finns missmod lite här och där. Förändringsvindar blåser genom samfund, kyrkor och organisationer. Och det gör ont.

En del äldre är sorgsna över att inte känna igen sig. På andra håll är det yngre och medelålders som lämnar kyrkan för att verksamhetskraven är för stora, eller för att utvecklingen går för långsamt. Gränsen går knappast mellan frikyrka och Svenska kyrkan. Nej, skiljelinjen skär genom varje samfund, i hela kristenheten.

Varje generationsskifte är svårt. Men också totalt avgörande för en verksamhet som inte vill dö. Därmed måste varje föräldrageneration tillåta en så omfattande förändring att man riskerar att förlora kontrollen. Det handlar om tillit och hopp.

Den som så småningom ska bli tonåring fostras bäst före fem års ålder, då formas värderingar som så småningom gör barnet till ansvarstagande vuxen. På samma sätt måste kyrkans föräldrageneration lita till att framtiden leds av unga som tidigt lärt sig kärlek, ödmjukhet, respekt. Som sätter Gud i centrum, och vill följa i Jesu fotspår. Vi äldre måste ha tillit till våra barn, låta dem välja. Alla andra ordningar är kortsiktiga, i värsta fall bara egoistiska, och dömda att misslyckas.

När jag tänker på kyrkans framtid ser jag gamla fårade ansikten. Jag ser Berta och Märta, Ivan och Sven. Nu är de alla i himlen, men jag minns dem från missionshusen. Inga förebilder när det gäller musik, de hade helst sluppit trummor och elgitarrer.

Men de visade respekt och gav utrymme. De lät oss växa och misslyckas. Deras kärlek rotade oss i frikyrkan, deras nåd gav hopp för ett helt liv, och deras välsignelser förpliktar mig att ge mina barns, och barnbarns, generation lika stort utrymme.

Det handlar inte om en eller två baskaggar. Det handlar inte om min smak. Det handlar om ett rike av evighet. Och insikt om min egen begränsade horisont.

Daniel Grahn

Daniel Grahn

Daniel Grahn arbetade under många år som publisher och chefredaktör för Dagen, och fortsatte att skriva gästkrönikor även en tid efter att han slutat på tidningen. Daniel är nu generalsekreterare på Erikshjälpen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare