Annons
Annons
Ledare
Den nya L-ledaren borde släppa fixeringen vid Sverigedemokraterna
Erik Helmerson: Varför inte låta Simona Mohamsson inleda ett skifte?
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Så stod hon där vid ringmuren, kvinnan med Sveriges svåraste jobb. Liberalerna är fastsvetsade långt under riksdagsgränsen, den senaste Ipsos-mätningen gav partiet 2 procent. Men på ett sätt kanske det ändå ser ljust ut: The only way is up, som man skrålade på dansgolvet vid 1980-talets slut (när L hade 12 procent av väljarkåren).
Ett Sverige där människor ”bildar sig, beter sig och bryr sig”, som Simona Mohamsson påtagligt nöjt uttrycker saken, är alls ingen dum slogan eller vision. Ett problem är bara att Johan Pehrson talat exakt det språket sedan den minut han valdes, och det var inte till större nytta för någon.
Kanske fanns en linje att urskilja av den nya partiledarens Almedalstal: ”Läraryrket är samhällets viktigaste yrke”, slog hon fast sedan hon introducerats av, jodå, partiets skolminister Lotta Edholm. ”Det är vi liberaler som alltid sätter skolan först.”
Liberalerna är lärarpartiet, men även kärnväljarna har svikit. Det är inte långsökt om Mohamsson går all in på skolkortet – kanske är det partiets sista chans. Men att staten av ren princip ska stänga konfessionella skolor och förskolor, som L kräver med buller och bång, är varken liberalt eller en hjälp för unga att bilda sig.
Det är inte långsökt om Mohamsson går all in på skolkortet.
En sak är säker: Mohamssons parti kommer aldrig att komma undan regeringsfrågan. ”Liberalerna kommer verka för en borgerlig statsminister”, slog hon fast – men konstaterade nästan i samma andetag att hon kan samarbeta med alla partier ”eftersom det politiska innehållet är viktigast”. Det är inte lite motsägelsefullt.
Det är ett bevisat misstag av L att surra fast sig vid Tidölösningen – och därmed vid Sverigedemokraterna. Varför inte låta den nya partiledaren inleda ett skifte där man i stället löser banden, vägrar spela med i SD-fixeringen och i stället agerar pragmatiskt för att få igenom så mycket sakpolitik som möjligt?
Enligt SVT på tisdagen arbetar nu L-ledningen för att få ett ”öppet förhandlingsmandat” vad gäller den framtida relationen till SD. Det är en förnuftigare linje än att blåvägra av ren princip. Det vore dessutom välgörande för svensk politik med en upplåsning av gammal cementerad blockpolitik. Ta chansen, Mohamsson!
