Annons
Annons
Ledare
Vill Socialdemokraterna verkligen låta som medeltidens korsfarare?
Erik Helmerson: Om Jesus var sosse var han också sverigedemokrat
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Finns Gud i Almedalen? Om man utgår från att Han finns överallt är svaret ja. Men finns Gud särskilt i Almedalen?
Jag älskar den medeltida hymnen ”Ubi caritas”, så avskalat och vackert tonsatt av Taizé-kommunitetens Jacques Berthier. ”Ubi caritas et amor, Deus ibi est” – där barmhärtighet och kärlek finns, där finns också Gud.
Politikerveckan i Almedalen får ofta tjäna som spottkopp för människor som pratar om klägg, elitism, rosévinsorgier, mingelkotterier… Men måste cynismen segra? Kan vi inte välja det vackra, det djupt demokratiska i de medeltida gränderna: ungdomsförbundarna som sover fyra timmar på golvet i någon skolsal, turistfamiljen som stannar till framför utfrågningen av en Sidaanställd som just snubblat av färjan, manifestationen ”Ryssland ut ur Ukraina” på Stora scenen onsdag klockan 14?
Jag vill tro att många av dem som reser till Visby för att göra demokrati under några dagar faktiskt till någon del drivs av såväl barmhärtighet som kärlek. Och då finns Gud där.
Nyligen hade Socialdemokraterna sin upptakt inför kyrkovalet. Där borstade man upp SSU:s gamla kyrkovalfilm från 2013, med budskapet ”Jesus var sosse”. Ett faktum som är ”självklart”, enligt partisekreteraren Tobias Baudin (Dagen 1/6).
Vill man vara elak kan man säga att den verkliga sossen i sammanhanget var kejsar Augustus
Och det är klart att man kan se denna slogan med lite distans, som en kul grej, ett sätt att plocka ner det stelt teologiska till torgmötesnivå. ”Muhammed var sosse” kanske blir nästa slogan? Nej, förmodligen inte, då kan ju troende människor bli sårade.
Samtidigt finns förstås något som raspar i de tre orden. Det är lustigt med oss människor: I stället för att försöka likna Gud gör vi om Honom för att bli så lik oss själva som möjligt. Då slipper vi anstränga oss, vi är ju bra som vi är.
Kanske är det ett av de mest mänskliga dragen. Gud har alltid använts för att vi människor ska få vår vilja fram. Länge styrde kungen av Guds nåde och samhällets hierarkier påstods ha gudomlig legitimitet. Världskyrkomötet i Uppsala 1968 lyfts ofta fram som del av en politisk storm som blåste Svenska kyrkan åt vänster. Befrielseteologin har anklagats för att försöka pumpa in marxismen i katolska kyrkans blodomlopp. I USA är Donald Trumps Magarörelse, med stöd av många evangelikala krafter, en fortsättning på en kristen högervåg som tidigare haft skepnader som Moral Majority och Tea Party.
”Deus vult”, löd stridsropet vid det första korståget år 1096. Gud vill det – vem kan då säga emot? Vilken tur när det visar sig, givetvis tack vare min egen heliga natur, att Gud vill exakt detsamma som jag. Då kan jag bara köra på, jag behöver inte förbättra mig en millimeter. Varför omvända oss när vi ändå gör Guds verk bara genom att vara oss själva?
Ett av de mest mänskliga dragen? Men kanske också en av de största synderna. När vi säger att Gud är det ena eller andra begränsar vi Honom. Vi ser inte det oändligt djupa mysteriet utan förvandlar Fadern till platta slagord, till jordisk politik i stället för himmelsk förundran. Vi sluter oss och vänder oss bort från den fundamentala frihet som är Kristus.
På ett sätt var Jesus förstås sosse. Vi är alla skapade till Guds avbild, och en del av oss är bevisligen socialdemokrater. Men med samma resonemang var Jesus också miljöpartist, liberal och sverigedemokrat. Det gudomliga kan inte vara begränsat till vissa politiska hållningar, det vore att sätta ramar för en oändlig Gud, vilket är en mycket märklig inställning.
Vill man vara elak mot Tobias Baudin och de frejdiga SSU:arna kan man säga att den verkliga sossen i sammanhanget var kejsar Augustus, med sin febrila önskan om att hela världen – Hela? Hela! – skulle skattskrivas och att ingen i imperiet skulle kunna undangömma en enda ihopsliten sestertie. Eller varför inte Pontius Pilatus, med den blinda tilltron till den starka staten och den stora misstänksamheten mot allt som andades avvikande och andlighet, i alla fall fel sort?
Nej, snarare än att tolka Jesus som någon som viftar med medlemskort i ett enda parti föredrar jag att se Honom i alla ansikten i Visbys gränder, i alla seminarier, möten, diskussioner, manifestationer mellan Södertorg, Norderport och den glittrande Östersjön.
Kanske ska det bli min utmaning under årets politikervecka: Att försöka utgå från att mina meningsmotståndare inte drivs av vare sig ondska eller okunskap utan att de bara har andra erfarenheter och andra förutsättningar än jag, och därför drar andra politiska slutsatser.
Ubi caritas. Där barmhärtighet och kärlek finns, där finns också Gud. Jag vill verkligen tro demokratiarbetarna på Almedalen om gott, tro att de drivs av att göra medmänniskan väl och världen bättre. Drivs av barmhärtighet och kärlek. Och då är Gud också där, sosse eller ej.
