Utan socialt arbete förtvinar kristen tro

Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. Matt 25:40

I centrala Stockholm delar ett gäng frivilliga och anställda ut mat till människorna i den ringlande kön. Runt om i landet kämpar engagerade människor för att traumatiserade flyktingar ska få en fristad i Sverige. På kristna behandlingshem ges missbrukaren som fått återfall ännu en ny chans till ett liv utan droger. Till den ensamma åldringen som inte längre kan ta sig ut kommer diakonen på besök med nybakad vetelängd och tid för samtal. På stödboendet får ungdomar med sociala problem den hjälp de behöver för att bli flygfärdiga.

Det skulle vara enkelt att fylla hela ledarsidan med exempel på hur kristna samfund, församlingar och enskilda kristna tar sitt sociala ansvar, här och nu, i Sverige år 2013. Det sker med självklarhet men också med stort allvar och inte sällan med betydande personliga uppoffringar.

Kristen tro och socialt ansvar är så nära förknippade att det första inte kan tänkas utan det andra. Om det sociala arbetet skulle sättas på undantag finns risken att församlingen och det enskilda kristna livet förtvinar. Där sociala insatser tillåts stå i centrum finns förutsättningar för växt och blomstring.

Det finns Jesusord i Bibeln som behöver uttolkning för att bli begripliga. Men det gäller inte Jesu uppmaning till sociala insatser. Den är lika glasklar i vår tid som den var för lärjungarna som lyssnade till honom på Olivberget två dagar före påsk och som den varit genom hela den kristna historien. Hungriga ska mättas, törstiga få törsten släckt, hemlösa tak över huvudet, nakna bli klädda, sjuka vårdas och fängslade besökas – som om var och en av dem vore Jesus själv.

Den detaljerade uppräkningen pekar mot en viktig egenskap som måste känneteckna allt socialt arbete med kristna förtecken. Det handlar om att se varje enskild människas specifika behov och möta dem, inte med färdiga patentlösningar utan med just de insatser som är rätt i varje fall. Det är en aspekt som är viktig att beakta i en tid när fyrkantigheten i samhällets bedömningar av exempelvis vem som är sjuk och vem som är frisk nog att arbeta brer ut sig.

Kristet socialt arbete har sin utgångspunkt i uppfattningen att alla människor är olika men har ett gemensamt, det av Gud givna okränkbara människovärdet. När Jesus talar om dessa minsta som sina bröder ställer han sig och oss inte över utan i jämbredd med tiggaren, missbrukaren och brottslingen. Att omsätta kristet socialt ansvar i praktiken handlar inte om att utöva välgörenhet för att få självbilden som oförvitlig och präktig samhällsmedborgare bekräftad.

Det bör vara en tankeställare att det finns få som lyckas nå ut till dem som behöver hjälp bättre ände som själva har befunnit sig i rännstenen men kommit på fötter.

Varför är det så? Först och främst därför att de med trovärdighet kan peka på att det finns något som är viktigare än att få de materiella behoven fyllda, att det finns en, och endast en, väg till upprättelse och nytt liv och att den går genom honom som vågar påstå att han är vägen, sanningen och livet. Allt kristet socialt arbete behöver ha fokus på Jesus Kristus. När den lekamliga svälten har hävts måste också den andliga hungern mättas.

Hungriga, trasiga, tilltufsade männi­skor behöver omsorg och tröst. Men det får inte förväxlas med en mjäkig snällism av ett slag som är väsenskilt från vad Jesus står för.

Ibland kan den bästa hjälpen vara att ställa krav, inte sådana som trycker ner och tynger utan sådana som helar och upprättar.

Och det sociala ansvaret, som har sin grund i att se varje individ, måste samtidigt lyftas till en högre nivå. Bakom nöd och elände finns strukturella orsaker som behöver blottläggas. Den profetiska diakonin som tar fasta på att slå larm om missförhållanden och arbeta för förändringar med alla de medel som står till buds har en stor uppgift att fylla.

Romen från Östeuropa, som sträcker fram sin tallrik i det gathörn i Stockholm som han fått sig tilldelat, behöver förvisso mat för dagen. Men han behöver ännu mer människor som är beredda att slåss för att han ska få uppleva att han och hans folkgrupp accepteras som fullvärdiga medborgare i ett Europa där medeltidens mörker ännu inte har gett vika.

För innehållet svarar Dagens ledarredaktion: 
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström