Reformera mera – utan splittring

När Ulf Ekman ska förklara sitt beslut att konvertera till Katolska kyrkan nämner han bland annat "den ständigt pågående protestantiska fragmentiseringen av kristenheten", som han själv varit en del av (Dagens Nyheter 9/3).

Med det sätter han fingret på en problematik som är såväl viktig som djupt allvarlig.

Antalet protestantiska grupperingar och samfund, utöver världen men även inom Sverige, är såsom stjärnorna på Abrahams himmel: Det går inte räkna dem alla. Splittring, strider och delningar in absurdum.

I det är det svårt att se något vackert alls. Det är ett misslyckande som måste utmanas på allvar. Men man kan dela den analysen utan att komma fram till samma slutsats som Ulf Ekman om att lösningen är ett återvändande till det sammanhang, Katolska kyrkan, som lämnades när reformationen genomfördes och protestantismen föddes.

Snarare känns följande utrop mer närliggande: Reformera mera!

För många har dessvärre 1500-talets reformation blivit synonym med den brytning som blev dess följd när de kraftfulla protesterna från frontfiguren Martin Luther innebar att kyrkan förvisade honom. Men det finns en stor och viktig bakgrund som inte bör hoppas över.

Under flera hundra år dessförinnan pågick nämligen försöken att förnya kyrkan i bemärkelsen att återföra henne till sin ursprungliga äkthet. Hon ansågs ha förfallit och blivit korrupt.

Ett sådant arbete måste ständigt leva för varje kristen församling. Motiv behöver prövas, teologi utvärderas och övervakas så att man hela tiden värnar om det centrala som annars riskerar att skymmas. Tappas det arbetet bort har en kyrka snart förlorat såväl grund som riktning.

I den debatt som nu följer av Ulf Ekmans beslut om konvertering hamnar en stor del av samtalet om skillnaden mellan katolsk och protestantisk tro. Det är både logiskt och intressant. Men det vore samtidigt olyckligt om det stannade där.

Dels för att det är sorgligt om det som trots allt förenar över kyrko­gränserna glöms bort, dels för att reformationen inte kan fastna i historien.

Visst kan det alltid finnas fog att ta spjärn mot någon annan part, men reformationen handlar inte nödvändigtvis om polemik med just Katolska kyrkan. Det innebar det för Martin Luther eftersom det var i det sammanhanget som han fanns, men i Sverige i dag är läget ett annat.

Att diskutera och försvara protestantisk tro och teologi gentemot katolsk är legitimt, men det gäller att inte glömma bort det stora ansvaret att utvärdera och övervaka sitt eget sammanhang så att det håller sig friskt och korrigera vid behov.

Reformera mera! Och gör det med vishet och förstånd så att splittringen och fragmentiseringen kan avbrytas och inte får fortsätta att multipliceras.