Alla är religiösa i mångfaldens tid

I dagens Dokument konstaterar förre ärkebiskopen Anders Wejryd att den viktigaste religionsdialogen sker på skolgårdar och i tvättstugor. Men vad innebär dialog i en tid av mångfald, då det sekulära inte längre sätter agendan? Hur kan vi gå i konstruktiv dialog med andra, utan att göra avkall det som Stefan Gustavsson på sidan 13 i dagens tidning kallar för "sanningsfrågan"?

Som drillade konsumenter tänker vi lätt på världen som en marknad, också ur religiöst hänseende. Vi ser den som en plats där olika system – olika ”utbud” – tävlar med varandra. En grupp expanderar på den andras bekostnad, och när två möts uppstår konkurrens och i värsta fall konflikt.

Men om vi tänker på religioner som perspektiv snarare än tankesystem, då blir det lättare för oss att också tänka mångfald. Världen blir då inte en marknad där tankesystem tävlar, utan en plats som människor betraktar ur olika perspektiv, utifrån sin religiösa tradition. Mångfald blir inte enklaver som konkurrerar, utan gemenskaper med olika perspektiv.

Att möta andra perspektiv berikar, inte minst för att det hjälper mig att få upp ögonen för vad som är unikt och särskilt för min gemenskap.

Det finns inga neutrala utsiktstorn, bara specifika perspektiv. Också det sekulära är ett perspektiv. Det är utifrån denna insikt som vår kultur kallas postsekulär – det sekulära är inte längre den ”neutrala punkt” som alla måste förhålla sig till, utan ett perspektiv bland alla andra.

Att beskriva tron som ett perspektiv är inte att tona ner sanningsanspråken, utan att betona att Kristus är vår utsiktspunkt. För det är genom att stå med honom, i den gemenskapen, som vi får vårt perspektiv på tillvaron. Vi ser, eller vill se, på världen med hans ögon. Vi lever i världen som Kristi lärjungar – för perspektiv är inte bara en teori om världen, utan också ett sätt att leva i den. Vi tar emot Guds närvaro i våra liv genom Kristus. Vi bekänner Kristus som frälsare, och vill vittna för andra om att vägen till Gud går via Jesus.

Dialog blir bara meningsfullt om vi håller fast vid vårt perspektiv, annars kommer vi tomhänta till bordet och har inget att säga i samtalet.

Men dialog i en postsekulär kultur kan inte bara handla om dialog mellan samfund. Ett sådant tankesätt hör till det sekulära paradigmet, där religion var något särskilt och sekularitet neutralt. I den meningen hade Christer Sturmark rätt när han kritiserade SVT för att de enbart bjöd in religiösa företrädare till samtalsprogrammet Runda bordet i höstas (SVT opinion, 23/12-2014).

En postsekulär religionsdialog bör därför inkludera sekulära perspektiv, och betrakta även dessa som religioner i denna mening.

Insikten om att världen, och inte bara trossamfund, är religiös hjälper oss att orientera oss i samtiden. Hur ska vi förstå vreden som riktas mot Ellinor Grimmark, som vill vara barnmorska utan att genomföra aborter? Eller att somliga vill använda polismakt för att förbjuda religiösa plagg och symboler? Dessa företeelser väcker så starka känslor för att de utmanar sekulär-religiösa dogmer.

Detta synsätt ger också perspektiv på vår relation till andra trossamfund. Ibland hörs att religiösa protesterat när ett annat trossamfund uppfört en lokal i deras närområde: ett buddhistiskt tempel eller en muslimsk moské. Men mycket sällan hörs liknande protester då shoppinggallerior eller McDonalds-restauranger byggs, trots att dessa representerar värderingar som är mer främmande för kristen tro än islam och buddhism.

Till den postsekulära religionsdialogen är alla välkomna: muslimer och kristna, marxister och liberaler, kapitalister och kommunister. Även den så kallat sekulära staten får vara med.

Vi gör, som Paulus säger, inte skillnad på människor. Alla är religiösa!

Läs även "Heliga allianser växer fram i Sverige"

Läs även "Farligt att tona ned olikheterna"

Läs även "Vad gör ni på Sveriges enda interreligiösa center"