Berikande möte över generationsgränserna

När det arrangerades en nationell ekumenisk barnledarkonferens i Jönköping den gångna helgen, som lockade omkring 1300 anställda och ideella barnledare, så var det inte enbart praktiska tips kring pedagogik eller söndagsskolsundervisning som gällde. Från konferensen fick alla med sig den grundläggande utmaningen som måste landa om kyrkan ska kunna ha framgång hos barnen: Tron ska ges vidare, från generation till generation.

Få trådar är så röda i Bibeln som de generationsöverskridande mötena. Knallröd, hur tydlig som helst.

Den äldre Mose tog sig an Josua och lärde upp honom. Elisha gavs plats bredvid rutinerade Elia för att se och lära. Maria sökte tröst och kunskap hos erfarna Elisabeth. Paulus uppmuntrade och korrigerade eleven Timotheos.

Mentorskap, vägledning, coachande – kärt barn har många namn i vår tid. På Bibelns tid var programmen och åtgärderna färre, helt enkelt eftersom det låg mer naturligt i själva livspulsen än vad som nu är fallet. Allt mer har generationerna glidit ifrån varandra, och inom kyrkans värld är det till och med befogat att tala om att de byggts isär. Åldersriktade verksamheter – söndagsskola, ungdomssamlingar, dagledigträffar etcetera – har fått allt större plats under de senaste årtiondena.

Sådana samlingar har sin plats, att mötas kring sin generations specifika frågor och få gemenskap och undervisning däromkring är nödvändigt och av godo.

Men det bör vara ett komplement till mötesplatserna över generationsgränserna, inte en ersättning.

I slutet av Lukasevangeliet finns en berättelse om två lärjungar som är på väg från Jerusalem till Emmaus med stukat självförtroende och väldigt grumlig framtidstro. Deras mästare har blivit korsfäst bara någon dag tidigare och därför är de vilse och riktningslösa och samtalar med varandra om vad de har upplevt.

De kan konstatera att de har samma frågor, och i det finns det något väldigt tröstande. Att få inse att man inte är ensam.

Men i nästa andetag föds behovet av något ytterligare, av någon som har svar eller i alla fall ett annat berikande perspektiv som kan ta dem vidare. Emmausvandrarna får möta Jesus som fördjupar och hjälper dem framåt.

Samma utmaning finns för oss, att hjälpa och bistå varandra i varandras vandring. Att få luta sig emot någon som har gått före och kan peka på så väl oaser som faror är en oerhörd tillgång.

Att intressera sig för nästa generations utveckling och ställa sig själv till förfogande är en kallelse till oss alla, den röda tråden från Bibeln kvarstår.

Men det är ingen tung börda att bära, oftast är det att beskriva som en förmån.

Visst tar det tid i anspråk att dela någons vandring, men det är en investering även i det egna livet. Att få ge av det man fått och erfarit är en glädje, dessutom är det väldigt sällan enbart ena parten som har stort utbyte av generationsmötet: Ofta vittnar de äldre om att samtalen med de yngre varit avgörande även för dem.

Därför bör samtalen och livsgemenskapen mellan olika åldersgrupper aktivt sökas. Sträva efter skapa mötesplatser dem emellan – i kyrkan men inte minst vid köksbord, på altaner och på kaféer.

Vardag såväl som helg, i kyrkan såväl som hemma. Generationsmötet behöver bli en livsstil.

Egil Svartdahl, känd norsk pastor, var inledningstalare på barnledarkonferensen i Jönköping och gav samtliga deltagare ett exemplar av sin utkomna bok ”Ge det vidare” (Libris). Där skriver han att han drömmer om att få ”se de etablerade flergenerationsförsamlingarna blomstra och växa som aldrig förr”.

Det är en dröm att drömma med i, en bön att stämma in i. Och ett arbete att kavla upp ärmarna i. För det kommer kräva aktiva val och beslut, en vilja att få vara med och ge som gåva till nästa generation vad man själv har fått som gåva från den tidigare. Carl-Henric Jaktlund