Kyrkans utmaning i det välmående väst

Från världens alla hörn rapporteras i dag om förföljelser av kristna. Men samtidigt backar kyrkan som mest i väst, där frihet rått i många hundra år. Varför är det så, att kyrkan kan blomma trots att diktatorer försöker utplåna henne med vapenmakt, men har svårt att överleva i ett liberalt, kapitalistiskt samhälle?

Varför växer vi inte i en kultur som låter alla följa sitt hjärta?

Frihet är vårt liberala samhälles främsta kännetecken. Frihet från förtryck, och friheten att själv välja sin väg till lycka. Därför kan det rymma en fantastisk mångfald. Det är något gott, men det är samtidigt just här utmaningarna ligger.

För friheten att välja sitt liv är inte bara en möjlighet, utan snarare något av ett påbud. Vi bör alla identifiera vår unika personlighet och försöka förverkliga den. Det stiftas givetvis inga lagar om detta, utan det hör det självklara i vår kultur. Något som alla är överens om, oavsett politisk, ideologisk eller religiös hemvist.

För i ett samhälle utan gemensamma övertygelser blir friheten att välja sitt eget goda det högsta goda.

Idén att vi är unika individer som ska följa vårt eget hjärtas röst kan låta lockande och livsbejakande. Men samtidigt innebär det isolering, för ingen kan ju säga till en annan unik individ hur hon ska leva. Var och en blir sin egen andliga kompass. I vår ensamhet får vi ingen att ta spjärn emot, vilket leder till att vi försvagas.

Härifrån kommer vår tids stora paradox: stor frihet, ännu större likriktning. Vi tror att vi är fria och unika, men vi följer alla strömmen. Som enskilda har vi inget att sätta emot de krafter som formar vår kultur.

Yuval Harari förklarar varför i sin bok Sapiens (Natur & Kultur): Stater och marknader som består av alienerade individer kan mycket lättare ingripa i sina medlemmars liv än stater och marknader som består av starka familjer och lokalsamhällen.

Detta är den utmaning som den liberala kulturen ställer kyrkan inför. Bara starka gemenskaper kan bevara sin karaktär i ett liberalt samhälle. Men redan i talet om behovet av gemenskap, och kanske också disciplin, blir kyrkan mycket udda.

Tidigare var det en allmän uppfattning att människan föds ofärdig och behöver vägledas av goda gemenskaper. I antiken var alla överens om att vägen till ett gott liv krävde bildning. Kyrkan stack ut genom den specifika väg hon visade på – inte, som i dag, genom att hon över huvud taget talade om en väg.

Det är svårt att skriva om sådana här saker utan att låta som en kulturkrigare som önskar medel­tiden tillbaka. Men det är inte poängen. Friheten är en gåva att vårda, och röster som idealiserar makt och underordning ska vi ifrågasätta.

Men vi måste ändå fundera på hur vi är kyrka i ett liberalt samhälle. I dag är en vanlig kristen respons att identifiera Jesu budskap med idealet om självförverkligande. Därför hör vi ständigt sånger och predikningar som berättar hur speciella och unika vi är, och som lovar oss lycka, frid och tröst. Men detta är en individualiserad och sekulariserad variant av kristen tro.

En annan väg, som lyfts fram i debatter i USA under året, är det som kallas det benediktinska alternativet. Namnet kommer från Benedikt av Nursia, grundaren av den västerländska klostertraditionen. Här betonas, i Benedikts efterföljd, gemenskapens betydelse.

Kyrkan i väst måste inse att hon inte längre finns i en kristen kultur. För att överleva behöver kyrkan själv bli samhälle – en distinkt kultur med tydliga ideal, vars hjärta utgörs av levande församlingar.

Kyrkans överlevnad i vår tid är alltså en fråga om kvalitet mer än kvantitet. Den numerära nedgången är bekymmersam, men bristen på kristen bildning, teologisk självförståelse och andlig styrka är ännu större problem.

Om vi ska överleva som kyrka, och ännu mer om vi ska ha något att bidra med i denna värld, så måste vi göra något åt dessa brister. Vi behöver en bildning som hjälper oss att urskilja och formulera autentiska uttryck för kristen tro. En självmedvetenhet som gör att vi kan bevara vår integritet i mötet med omgivningen. Och en andlig styrka så att vi kan leva tron, och inte bara tala den.

Då blir kyrkan ett salt som förvandlar världen.