I sina organiserade former omfattar religion en majoritet av världens befolkning, och en inte oansenlig del av svenskarna – i synnerhet de nya som kommer hit. Då och då gör Sveriges television också satsningar på temat. Men på grund av den så kallade medialogiken ägnar man sig mest åt marginella men mer spektakulära former.

Senast i ”Den enda sanna vägen.” Sju ambitiösa avsnitt med intervjuer, reportage och berättelser. Om sekter.

Givet den utbredda okunnigheten om religion vore folkbildning och inte bara freak-show givetvis en nåd att stilla bedja om. Men perspektivvalet är som sagt media-logiskt, och kyrkliga företrädare bör akta sig för offerkoftan. Sekterna lockar med spännande berättelser och gripande livsöden.

Vad man emellertid har rätt att kräva är kunskap om det som skildras, och kanske också en gnutta stringens.

Tyvärr saknas det ofta – också i ”Den enda sanna vägen”.

Säsongens sista avsnitt handlar om Plymouthbröderna, Moon-rörelsen – och församlingen Livets ord. Moon-rörelsen är en hårt styrd rörelse, med tvångsgiften som mest kända praktik. Plymouthbröderna lever avskilt från samhället och andra kristna.

Det ett lite märkligt sällskap för en församling som är en viktig del av civilsamhället i Uppsala och som i snart tio år varit med i Uppsala Kristna Råd.

Det kan givetvis finnas skäl att granska Livets ord – eller vilken frikyrkoförsamling som helst.

Kyrkor måste alltid vara beredda att skärskåda sin historia och lyssna på människor som s­årats och lämnat gemenskapen. Men problemet med reportaget är att SVT återigen visar att man är oförmögen att skilja på sekterism och vanlig kristen fromhet. Vi såg samma sak i ”Min sanning”, när Ulf Ekman pressades för att han trodde på helande – något de flesta av världens kristna gör.

I "Den enda sanna vägen" frågar programledaren Anna Lindman Livets ords pastor Joakim Lundqvist saker som: "Har du kontakt med Gud och kan du förmedla Guds vilja till församlingen? Är du kallad av Gud till att vara ledare?"

Det är helt enkelt inte seriöst.

För vilken präst eller pastor skulle inte svara ja på dessa frågor? Eller åtminstone, som Lundqvist formulerar det: ”Jag gör mitt bästa.” Lindman kunde ha talat med påven eller med Antje Jackelén, och hon skulle ha fått samma svar: ”Jag tror att Gud har gett mig till uppgift att försöka förmedla Guds budskap till församlingen.”

I en sekulariserad värld låter detta kanske som galenskap. Men gör då ett program om det i ställe­t.

Gör ett program som öppet driver tesen att all religion är t­okig sekterism. Det vore hederligare än detta försåtliga försök att typecasta en frikyrkopastor som maktfullkomlig ledare genom allmänna frågor om kallelse och vägledning.

Kyrkan tror att det finns en transcendent men samtidigt personlig kraft i tillvaron. Det är inte på något sätt riskfritt, utan givetvis finns utrymme för missbruk. Men här är en programidé för er, SVT: ägna en säsong åt att försöka bena ut varför denna dynamit inte exploderar i våld och sekterism i de flesta av världens kyrkor.

Det vore värdigt ert bildningsuppdrag. Och kanske lär ni er själva något på kuppen.