Vårt samhälle är byggt för allt utom det viktigaste – frid

Frid. Finns ett viktigare kristet begrepp? När Kristus kommer tillbaka till lärjungarna är det ingen slump att han hälsar dem med orden: ”Frid över er!” Fridshälsningen i gudstjänsten älskas inte av alla, men för dess försvarare sammanfattar den just vad kristendomen står för: gemenskap, inkludering, syskonskap, en markering av att vi alla är Kristi kropp.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Någon har räknat ut att ordet ”frid” förekommer 52 gånger i Nya testamentet i Bibel 2000. ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.” ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” 

Enligt Svenska akademiens ordbok är den etymologiska roten ett indoeuropeiskt ord, ”prī”, som betyder ”skydda” och ”älska”. 

I fridshälsningen önskar vi alltså varandra att Herren ska skydda och älska oss. 

Men med hans skydd och kärlek kommer också något mer. Allt det vackra som ryms i ordet. Sinnesro. Lugn. Harmoni. Jämvikt. Den själens stillhet som hjälper oss att stänga dörren för samtidens slagg – och erfara Gud.

Få saker får mig att komma Gud så nära som att genomföra en tyst retreat. Bara känslan när jag stänger av telefonen i retreatens början är ren lycka. Som att komma in i värmen efter att ha levt i en årslång hagelskur. Och sedan; slippa vardagens ständiga petande, pockande på min uppmärksamhet. Den där tv-serien jag måste se, tröjan som måste köpas, nyheten som måste kollas, Facebookstatusen som måste uppdateras, Instagramposten som måste berätta om hur bra jag har det. Allt det som var så viktigt bara i går har nu, när dörren till retreaten stängts, runnit bort. Nu bara läsning, andakt, tystnad, öppenhet för Guds röst.

Frid.

Den röst som det är skönast att slippa höra i tystnaden är min egen. Och i friden, i tystnaden, tystnar också så småningom alla varianter av min röst som ständigt håller låda i huvudet. ”Det vilda cocktailpartyt där vi är den förlägna värden”, som augustinmunken Martin Laird i sin bok Resa till stillhetens land kallar vårt sammelsurium av inre röster.

Det är klart att det är svårt att erfara Gud så länge allt det andra pågår och stjäl vår uppmärksamhet från Honom. Så länge Babylon tränger sig på, vinkar, blinkar, frestar, festar, larmar och gör sig till. Vilket är just vad Babylon gör, just vad Babylon är, varje dygnets sekund, varje årets vecka.

Josefin Lilja: Allt fler åker på retreat

Västvärlden vilar i mångt och mycket, säkert mer än vi tror, på kristen grund. Då är det märkligt hur vi inrättat ett samhälle som tillhandahåller precis allt – utom just frid. Ett samhälle som man skulle kunna hävda faktiskt är precisionsbyggt för att hålla friden på avstånd.

Vi är den springande samtiden. Kastar oss mellan tillvarons hållpunkter och känner panik, i stället för tacksamhet, om någon paus skulle råka uppstå. Skräcken i blicken hos mamman vars treårings Ipad håller på att ladda ur. Vår egen fasa inför tanken på en fyra timmars tågresa utan film, spel eller podd. Att bara sitta stilla och tänka, kontemplera, anses så extremt att det härom året fick ett eget ord, att ”rawdogga”. Det lanseras som ”en utmaning”.

Therese Hedlund: Många längtar efter att känna frid - men hur gör man?

Till och med att läsa böcker har blivit för händelsefattigt för nutidsmänniskan: Kan ingen läsa dem för oss, direkt in i våra öron, så att vi samtidigt kan pyssla med något annat?

Vi inbillar oss att frid är en plåga, när det i själva verket är den dyraste gåva vi kan få. Men Babylon är byggt för stress, för karriär, för avund, för materialism, för att sträva, för ljud och ljus och artificiell intelligens. Byggt för en jakt som upptar alla våra sinnen och hindrar oss från att tänka på annat, på det vi borde – på Gud.

När jag lämnat retreaten har jag tänkt att jag skulle vänta med att slå på telefonen. Så, på bussen, tänker jag att jag i alla fall snabbt kan kolla vad som hänt i världen och på Instagram, det kan ju inte skada, så uppfylld av frid som jag ändå är efter en tyst, andaktsfull helg. 

Men jag bedrar mig förstås, det räcker med att skänka Babylon tre minuter så tar hon hela livet. Snart sitter jag där och checkar hur det gått för Sverige i EM och cocktailpartyts gäster börjar sakta fylla mitt inre rum och jag ska bara lägga ut en liten, liten uppdatering om hur fridfullt det är med en retreat, och så är jag tillbaka i den tid, det liv, den omgivning som vi i vår enfald och otillräcklighet konstruerat just till det den inte borde vara.

”Gud, vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Dig.” Så skriver Augustinus i den berömda inledningen av sina ”Bekännelser”. Vi kommer inte att kunna fortsätta så här, med hjärtan oroliga som fågelungar som övergivits i sitt bo. Ett samhälle som är byggt för att vi aldrig ska kunna känna frid är inte människovärdigt. Om vi aldrig får chansen att känna ”frid över oss” kommer vi inte att komma nära vare sig Jesus eller vårt eget sanna jag.