Dags att återvinna teologiskt ledarskap

I sin studie "Soul searching" försöker Christian Smith komma underfund med moderna tonåringars religiösa liv. Han och hans forskarteam genomför intervjuer, skickar ut enkäter, lyssnar, antecknar och funderar. Långsamt tar en bild form.

De finner att majoriteten av de amerikanska tonåringarna är religiösa, och att många också betraktar tron som en viktig del av sina liv. ”Den är grunden för allt jag är och gör” som en uttrycker det.

Men när de får frågan om hur tron rent konkret påverkar­ deras vardag, då famlar de efter orden.

Naturligtvis ber de och går till kyrkan – men vilken är kopplingen mellan dessa religiösa handlingar och deras vardag i övrigt? ”Om jag inte var religiös, då skulle jag röka och använda droger”, svarar en. En annan menar att religionen hjälper honom välja bort dåliga saker, ”som mord och sånt”.

Tonåringarna knyter alltså den kristna tron till en allmän och ganska vag moral. Smiths slutsats är att religionen är viktig för den religiösa delen av deras liv – men inte för deras vardag. Som en uttrycker det: "I kyrkan lär jag mig mer om Gud och Jesus, men den påverkar inte mitt liv i övrigt."

En liknande bild framträdde när ett antal studenter på Teologiska högskolan Stockholm, där jag jobbar, nu under hösten gjorde fältstudier i fyra storstadsförsamlingar. De samlade in material genom att besöka gudstjänster, läsa hemsidor och församlingsblad, lyssna på poddar och så vidare.

En sak var gemensam för alla församlingar de undersökte. De noterade gott om uppmaningar att ägna sig åt religiösa praktiker, som att be, läsa Bibeln­, fira gudstjänst och arbeta diakonalt. Det är bra, detta är givetvis en viktig del av det kristna livet­.

Men de fann inga – det vill säga noll – exempel på konkret vägledning om vad tron skulle betyda för vardagen i övrigt.

Visst talades det om helgelse och Kristuslikhet, men aldrig konkretiserat. Det gavs inte förslag på vad den kristna tron kunde betyda för den icke-religiösa delen av vardagen: barnuppfostran, konsumtion, karriär, och så vidare.

Det är denna sorts församlingsliv som ger upphov till de tonåringar Smith porträtterar: Hängivna­ kristna som inte vet hur de ska omsätta sin tro i vardagen.

Givetvis finns det undantag, men det är ändå så här tendensen ser ut i den västerländska kristenheten.

Vi är ovana att tala om – eller vet kanske inte – hur det kristna livet ska levas. Det enda område där det finns tydliga riktlinjer är sexualiteten, vilket­ är en av anledningarna till den stora fixeringen vid detta ämne: det har blivit vissa kyrkors främsta moraliska identitetsmarkör.

Frånvaron av konkret vägledning beror delvis på att vi ännu befinner oss i en reaktion mot överdrifter på moralens område – den så kallade syndakatalogen. Men det handlar inte enbart om detta. Det finns också en osäkerhet kring hur samtiden ska tolkas och det kristna livet gestaltas i vår tid. Vägledning kräver att man har en karta och vet vart man vill. Det vi behöver återvinna är med andra ord en teologisk förståelse av samtiden – det är kartan – samt en idé om hur ett eftersträvansvärt kristet liv ser ut, det vill säga det mål vi har i sikte.

Detta är nödvändigt. Det moderna livet är förvirrande­ och fullt av subtila frestelser.

Det är inte tillräckligt att reducera den kristna tron till terapeutiska tips, eller fromma löften om att Gud älskar oss. Kyrkan måste ge konkret vägledning.

Vi behöver kunna svara på frågor som var gränsen går för girighet i ett kapitalistiskt samhälle. Eller­: Hur undviker man självupptagenhet i en sociala­ medier-kultur? Eller vilka sätt finns det att öva sig i tålamod och återhållsamhet, när världen ropar "allt genast"?

Det är inga enkla frågor, men just därför måste­ präster och pastorer kunna ge svar och erbjuda vägledning.

Vad det handlar om är att återvinna det teologiska­ ledarskapet: att finnas med i samtiden – med en uppdaterad bild av forskning, samhällsdebatt och trender – och kunna läsa den teologiskt.