Samvetsfrihet är inte ett särintresse

Det handlar inte om våra egna rättigheter – det är möjligt att vi inte har varit tillräckligt tydliga på den punkten. Det är inte främst av hänsyn till vissa minoriteter som staten borde bejaka samvetsfrihet, utan den bör göra det med det gemensamma goda i åtanke.

I debatten om samvetsfrihet sägs ofta att den som har övertygelser måste vara beredd att ta konsekvenserna av sina principer. I detta fall jobba som något annat än barnmorska (se till exempel Sydsvenskan 24 januari).

Att övertygelser kan kosta är inget man behöver påminna kristna om.

Över 200 miljoner kristna förföljs idag för sin tro, och även vi som lever i väst har vuxit upp med berättelser om människor som dött för sina övertygelser.

Att bli av med jobbet är naturligtvis trist – men i jämförelse med förföljelse och tortyr ingen stor sak. Vi som tycker samvetsfrihet är viktigt gör inte det för att vi tycker synd om en enskild barnmorska. Vi gör det för att vi tror att den friheten är viktig, inte bara för den enskilde, utan för samhället.

Man kan argumentera för samvetsfrihet med hänvisning till juridik, Europakonventionen eller bristen på barnmorskor – det är argument som en stat kan förstå. Men det finns något bortom detta. Inte, som det har sagts, en konspiration med syfte att omintetgöra aborträtten; åtminstone inte hos de flesta av oss. Nej, den djupare utgångspunkten handlar om människosyn.

Vad är samvetet? Paulus menar att människan, genom att hon är Guds avbild, bär på kunskap om sant och gott (Rom 2:14f). Känslan för det goda är inpräglad i oss, som Augustinus skriver. Dock inte som klart formulerade satser, utan snarare som en förnimmelse.

Samvetet är en röst, tidvis svag, i vårt inre som talar till oss om rätt och fel. Ett spår av Gud som finns i allas hjärtan, och som påminner oss om människans storhet.

Därför är det en tragedi att kyrkan under perioder tvingat människors samveten. Från denna hållning har hon genomgått en lång omvändelseprocess. I början av 1600-talet dog baptisten Thomas Helwys i fängelset, eftersom han krävde religionsfrihet för katoliker och muslimer. Han insåg att friheten, även friheten att ta miste, var människans adelsmärke.

Staten har naturligtvis inte denna teologiska förståelse av samvetet, men de flesta känner igen erfarenheten: Att det inom oss finns en röst som protesterar när vi gör något vi vet är fel. En röst som vi inte kan ignorera med mindre än att vi gör våld på oss själva, och därmed skadar denna inre, etiska kompass. Om samvetets röst tystnar eller korrumperas har det förödande konsekvenser, inte bara för oss själva utan för hela samhället.

Filosofen Ingemar Hedenius hade inte mycket till övers för kyrkan, men också han menade att samvetsfriheten var avgörande för samhället: ”Att denna rättighet existerar och respekteras har en enorm betydelse, inte bara för den enskildes lycka utan också för kulturen.”

Frågan om samvetsfrihet för barnmorskor handlar om kultur. Vill vi ett samhälle som uppmuntrar människor att lyssna till sitt samvete, eller ett som lär oss att anpassa oss och lyda?

Givetvis måste stat och arbetsgivare göra praktiska överväganden – det kan dyka upp orimliga krav. Lika självklart är det att inte alla samvetsbetänkligheter har samma vikt, utan frågan om människovärdet har en särställning.

När det gäller samvetsfrihet för barnmorskor talar vi om en sidouppgift (abort) i ett yrke som har en annan huvuduppgift (förlösa barn). Dessutom rör frågan livets början, och de praktiska komplikationerna har visat sig möjliga att lösa schematekniskt. Att vara för samvetsfrihet handlar egentligen om uppfattningen att staten till denna ekvation bör lägga en faktor till: om den kan uppmuntra den enskilde att lyssna till samvetes röst så är det i sig en god sak. Det är värt schemakrångel och extra anställningsparagrafer.

I dag ser vi hur vetenskapen avancerar och skapar nya möjligheter och dilemman, samtidigt som auktoritära rörelser växer allt starkare.

I en sådan tid borde värdet av att skapa en kultur där människor uppmuntras att inte okritiskt lyda order, utan att själv reflektera kring etiska frågor, vara uppenbart för alla.

Samvetsfrihet är inte ett särintresse. Att värna det ligger i vårt gemensamma intresse.