Frida Park: Inför döden är vi inte alls alla lika

Tänk dig att ditt barn blir sjukt. Svårt sjukt. Utan behandling är det stor risk att barnet kommer att dö och läkaren säger "Är du verkligen säker på att ditt barn ska behöva gå igenom behandlingen? Ska vi inte bara låta naturen ha sin gång – det är väl bäst för alla?"

I dag finns det föräldrar till barn med funktionsnedsättning som vittnar om att de, hur fasansfullt det än låter, har fått precis den frågan av vården.

Samhället har genomgått en oroväckande utveckling när det kommer till synen på människovärdet. Det blir tydligt inte minst i debatten kring aktiv dödshjälp.

Den judisk-kristna synen på människovärdet grundar sig i att människan är älskad av och skapad lik Gud själv. Detta ger alla människor, med funktionsnedsättning eller ej, ett okränkbart och absolut värde. Men saknar man en fast förankring varför människovärdet är okränkbart blir denna samhällets hörnsten reducerad till en åsikt bland andra åsikter.

I dag är det inte ovanligt att man stöter på argumentation som utgår från den darwinisitiska synen – med förakt för det svaga och sjuka, eller den kommunistiska synen – där människovärdet relativiserats utifrån vilka som anses tjäna allas bästa eller inte, eller den utilitaristiska synen – där den rätta handlingen är den som maximerar lycka och minimerar lidande.

”Är du lönsam, lille vän?” Cancerbehandlingar är dyra. Ska verkligen de som inte kan betala tillbaka till samhället genom att betala skatt få kosta vad som helst? Här får politiken och sjukvård aldrig darra på manschetten. Ja och åter ja. En prislapp får aldrig klistras på människovärdet.

Har man suttit vid en sjuksäng där döden lurar runt hörnet, hållit den tunna och svaga handen som stuckits så många gånger i jakt på en åder att ge smärtstillande i att den blivit svartblå, vet man något litet vad lidande kan innebära. Och säg den som inte räds lidande. Säg den som inte bävar inför att bli gammal och känna sig maktlös i en vårdcirkus utan dess like. Säg den som inte känner medkänsla med de som genomgår fasansfulla smärtor i livets slutskede.

Vårdens uppgift är att värna livet, lindra, trösta och, när man kan, bota. Om läkare skulle få avslutande av liv som en del av sin uppgift skulle en förödande förtroendekonflikt uppstå.

Och det skulle aldrig gå att garantera att sjuka, äldre eller personer med funktionsnedsättning inte skulle uppleva en press att ”ta sitt samhälleliga ansvar” och ta sitt liv.

Lidande måste minimeras, därom är vi alla överens. Tack och lov är sjukvården i dag bra, väldigt bra, på att kunna smärtstilla. Tvärtemot vad många tro är det få som önskar dödshjälp på grund av fysiskt lidande.

I slutet av året presenterar Statens medicinsk­etiska råd (SMER) en kunskapssammanställning från länder där man praktiserar Oregonmodellen, det vill säga att läkaren skriver ut ett läkemedel patienten tar själv. Kjell Asplund, ordförande för SMER, berättar att den vanligaste orsaken till att en person önskar dödshjälp är rädslan att förlora självbestämmandet och värdigheten i livets slutskede.

I Nederländerna pågår just nu en diskussion om att ge aktiv dödshjälp till levnadströtta personer utan medicinska skäl. Det finns skäl att varna för ett sluttande plan.

Dödshjälpsförespråkare gör sitt bästa för att utmåla sina meningsmotståndare till känslokalla robotar som sätter omoderna principer före människors bästa. De har fel.

Även i dödens väntrum måste vården vara värdig. Även här står rätten till liv fast. Även när en älskads ångestskrik skakar om i ens innersta.

Rätten till liv är en av de absolut viktigaste grundstenarna i ett samhälle där människovärdet sätts i främsta rummet. Skulle aktiv dödshjälp införas skulle också allt fler – äldre, sjuka eller personer med funktionsnedsättning – ställas inför frågan om inte naturen ska få ha sin gång.

Då blir det oundvikligt så att människovärdet urholkas till att bara omfatta de friska, starka och lyckliga. Vilket ofattbart hjärtlöst samhälle det skulle vara.