Bedöm konvertiter på vetenskaplig grund

I kölvattnet av klimatförnekelse och konspirationsteorier märks i dag ett välkommet växande intresse för vetenskap. Förra helgen porträtterade Svenska Dagbladet§ forskarna Åsa Wikforss och Emma Frans, och deras folkbildande kunskaps­arbete i en faktaresistent tid (12 november).

Det är angeläget: det finns ofta ett stort avstånd mellan allmänna uppfattningar och forskningsfronten. Men problemet gäller också myndigheter – ett exempel är Migrationsverkets hantering av kristna konvertiter.

När man studerar utredningarna blir det tydligt att de arbetar med en annan förståelse av religion och konversion än dagens religionsvetenskap.

Förr betraktades religioner som trossystem, vilket speglade hur intellektuellt lagda vetenskapsmän själva förhöll sig till sin tro. Nu har man emellertid insett att de flesta troende inte främst relaterar till sin religion som en uppsättning övertygelser, utan snarare som saker man gör: går i kyrkan, ber, vallfärdar, och så vidare.

I nyutkomna ”The Meaning of Belief” (Harvard University Press) påpekar Tim Crane att den äldre bilden av religion som åsikter också döljer gemenskapen. Religiösa praktiker är sociala: man gör saker tillsammans, eller som del av en grupp.

Synen på religion får konsekvenser för hur man ser på konversioner. En modern människa beskriver­ gärna sin omvändelse som ett övervägt beslut. Men undersöker man konversioner finner man nästan alltid att en social process ligger bakom. Relationerna först, sedan åsikterna.

Sociologen Rodney Stark, ledande inom fältet, skriver: ”Länge antog man att religiösa konversioner var resultat av att man attraherades av vissa doktriner. Men när sociologer började studera dem upptäckte man att läran var sekundär för beslutet att konvertera. Sociala nätverk är i stället den primära motorn.”

Migrationsverkets utredningar av kristna konvertiter präglas emellertid av utdaterade perspektiv på såväl religion som konvertering. De ökända husförhören, med krav på avancerade kunskaper om kristen tro, är del av ett större problem – ett som har sin grund i att man betraktar religioner som åsiktspaket.

Migrationsverket antar helt riktigt att en person som bytt religion har goda skäl till det. Problemet är att de föreställer sig skälen som främst intellektuella.

Därför förväntar man sig att konvertiter noggrant och baserat på detaljkunskap om sin nya religion ska kunna redogöra för sitt beslut.

I utredningar finner man därför kritiska formuleringar som ”A:s beskrivningar av den tankeprocess som ledde fram till konversionen och hur han resonerat framstår som mycket allmänt hållna”.

Konvertiter betraktas som religions-konsumenter, och förväntas kunna redogöra för sina skäl ungefär som man motiverar varför man köpt en viss bil. En handläggare frågar: ”Det finns ju massa religioner: judendom, buddhism, hinduism, asa-tro. Varför valde du just kristendom?”

Sanningen är att få kommer till tro genom att välja och vraka mellan olika trossystem. En religiös identitet är snarare något man leds in i, genom en kombination av relationer, erfarenheter, praktiker och argument. Att fråga någon varför man valt en tro är ungefär som att be någon motivera en vänskap. Man kan ha goda skäl för att uppskatta en vän, men relationen bygger sällan på ett strikt rationellt val. Konvertiters redogörelser stannar ofta vid några ord om upplevelsen av Guds kärlek, en ny erfarenhet av förlåtelse eller beskrivningar av frid i samband med förbön.

De få orden beror inte på att de bluffar, utan speglar den vanliga, av forskningen identifierade, processen kring konversion.

Det sociala kommer först, erfarenheter kan ge en knuff – och det kognitiva växer man in i med tiden.

Det är nödvändigt – ja, för dem det berör livsavgörande – att Migrationsverket uppdaterar sina processer, så att man arbetar utifrån uppdaterade vetenskapliga perspektiv på religion. En handläggare kan givetvis ha personliga uppfattningar om hur religiös tro ”borde” fungera, men i sin pro­fession måste de arbeta på vetenskaplig grund. De kan inte bedöma konvertiter utifrån en mall utan forskningsförankring.

Konsekvensen av en omvärdering måste bli att den sociala dimensionen uppvärderas. De avgörande frågorna bör vara om en person identifierar sig med en religiös grupp, deltar deras aktiviteter, och av andra uppfattas som en del av gemenskapen. Då bör­ man få asyl, och inte utvisas till länder där religionsfrihet inte kan garanteras.