Rätt att sätta etiken i högsätet

Bör Sverige införa dödshjälp? Och i så fall, i vilken form? Frågorna är inte nya. Debatten blossar upp med ojämna mellanrum. Räkna med att den tar fart på nytt, nu när Statens medicinsk-etiska råd (Smer) publicerat sin rapport som syftar till att belysa kunskapsläget och därigenom hyfsa diskussionen. "Det är dags att sätta etiken i förgrunden i dödshjälpsdebatten", skriver företrädare för Smer i en debattartikel i måndagens Dagens Nyheter.

Smer har helt rätt. Dödshjälp är först och främst en etisk fråga. Och det gör den svårare, inte enklare.

Ett skäl är att den inte bara rör den person som begär assistans för att avsluta sitt liv i förtid utan också den vårdpersonal som förväntas bistå, de närstående och i förlängningen hela samhället.

Det innebär inte att det är oväsentligt att sakargument granskas kritiskt. Är det verkligen så att länder eller amerikanska delstater som tillåter dödshjälp har sämre utbyggd palliativ vård? (Stämmer inte, enligt Smer.) Är önskan att inte ligga närstående till last ett starkt skäl till att en person vill få hjälp att dö? (Ja, det anges ofta som en viktig orsak.)

Motståndare och förespråkare kommer att fortsätta att puckla på varandra genom att tolka och värdera fakta olika. Det kan inga rapporter i världen ändra på.

Men om samtalet mer kan handla om hur dödshjälp påverkar synen på också den åldrande och/eller svårt sjuka människans värde och om var gränsen för vår rätt att bestämma själv över våra liv går skulle mycket vara vunnet. Det är också här svensk kristenhet har möjlighet att göra skillnad genom att envetet och oförtrutet hävda människans okränkbara värde oavsett yttre omständigheter och hålla fast vid att den yttersta makten över våra liv vilar i Guds, inte våra egna, händer.

En etisk fråga, som bara berörs i förbigående i Smers rapport, gäller dem som förväntas utföra dödshjälpen. I Sverige nekas som bekant sjukvårdspersonal samvetsfrihet. Det har blivit uppenbart i rättsfallen med de barnmorskor som vill slippa medverka vid aborter men det är en lika brännande fråga när det gäller dödshjälp.

Det är orimligt att tänka sig att läkare mot sin etiska uppfattning skulle tvingas aktivt avsluta en patients liv eller skriva ut läkemedel som patienten själv intar när han eller hon anser sig ha nått vägs ände.

Så ser det inte ut på andra håll i världen där dödshjälp införts. Det riskerar i sin tur att leda till ”doctor shopping”, det vill säga att patienten vänder sig till läkare efter läkare tills någon säger ja, eller till inrättandet av specialiserade dödskliniker.

Det är möjligt att frågan, om införandet av dödshjälp blir aktuellt, skulle gå att lösa genom att den definieras som ett frivilligt åtagande, inte ett obligatoriskt inslag i läkarrollen. Men ska de etiska aspekterna stå i centrum för diskussionen måste också detta dilemma lyftas. Även om tanken på dödshjälp placeras i den skräpkammare där den hör hemma får det konsekvenser för hur vi ser på rätten att låta samvetets röst tala också i andra sammanhang.