Frida Park: Vi måste förklara vad som gäller i Sverige

Under de senaste åren har Sverige tagit emot många människor, främst flyktingar från muslimska länder. Att den muslimska minoritetsgruppen växer (och det snabbt) har skapat friktion med det svenska majoritetssamhället. För den som söker finns rykten, videos, profetior och artiklar där tesen är att muslimerna kommer att ta över Sverige. Gemensamt för samtliga är att de bygger på en odefinierbar men stark rädsla för islam.

Det för några årtionden sedan av politiker skapade och idealiserade “multi­kulturella samhället”, där alla skulle anpassa sig till alla i en slags mångfaldsgryta och erfara nya musikstilar, smaker och upplevelser, visade sig innehålla ingredienser som segregation, rasism och extremism.

Läs mer: Islamisering – ett hot mot Sverige?

Eftersmaken blev beskare än vad visionärerna hoppats. Och så inleds jaktsäsongen på syndabockar.

Beroende på vem du frågar ligger felet hos invandrarna (mer precist: muslimer) eller naiva politiker. Men det är långt ifrån hela bilden. Eli Göndör, islamolog och krönikör i Dagen, menar i sin bok "Religionskollision" att ansvaret inte till så liten del är svenskarnas. Vi misslyckas med att förklara vad vi förväntar oss av dem som kommer hit. Detta beror på att vi inte genom krig eller stora folkförflyttningar fått vår svenskhet utmanad och därmed definierad för oss själva. Därför har vi svårt att tala om för andra vad den innebär.

När det kommer många människor till vår odefinierade majoritetskultur med erfarenhet och mentalitet från en annan majoritetskultur, till exempel sunniaraber från Mellanöstern, uppstår oundvikligen kollisioner.

Göndör menar att den kravlösa toleransen utgår från en narcissistisk position. Man sätter sig inte in i den andres position utan utgår från sig själv: “Mig spelar det ingen roll om man är religiös här eller i Afghanistan”. Men för den som kommer hit, där allt är upp- och nedvända världen, spelar det stor roll.

Att inte bjuda in främlingen och förklara hur det svenska samhället fungerar och vilka förväntningar som ställs på den som vill delta i samhällskontraktet leder inte till integration utan skapar förvirring och i slutänden segregation och risk för radikalisering.

Att leva i utanförskap och parallellsamhällen skapar välgödslad mylla för extremism. Därför måste segregation med kraft motarbetas.

Finns det då inte anledning att varna för islamismens utbredning i Sverige i invandringens kölvatten? Sannerligen. Hederskultur, månggifte och sharialagar hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle som tar de mänskliga fri- och rättigheterna på allvar. Inför dem som vill verka för islamism ska Sverige visa omutlig nolltolerans. Och självklart ska inga svenska skattemedel gå till organisationer med islamistiska kopplingar.

Men den genomsnittlige muslimen, eller ännu hellre: svensken med muslimsk bakgrund, är inte extremist, men tvingas ändå dagligen förknippas med allt från IS-mördare till hederskultur för att man inte bemödar sig om att hålla isär det extrema från medelmuslimen, om uttrycket tillåts.

Hur många gånger har inte kristna suckat över medierapporteringen kring Knutby som en frikyrka i största allmänhet och värjt sig inför att behöva sammankopplas med denna exceptionella avart av kristendom? Lite efterlevnad av den gyllene regeln skulle inte skada här.

Något av det oklokaste Sverige kan göra är att fortsätta på den kravlösa toleransens likgiltiga väg, den vars högraste dike består av öppen rasism och islamofobi och den vänstraste av naivt omfamnande av allt med rätt identitetsmarkör.

Då riskerar krockskadorna bli allvarligare än nödvändigt.

Inför en resa eller flytt till ett annat land där seder och bruk är annorlunda än i Sverige ägnar vi tid och kraft åt att sätta oss in i dessa – inte minst för att undvika ett tappat blekansikte i mötet med en annan kultur. På samma sätt är det rimligt att vi definierar och kommunicerar de förväntningar som ställs på den som vill leva sitt liv i det svenska samhället. Det är inte att brista i tolerans – det är att visa respekt och möjliggöra existens i gott samförstånd. Vilket, oavsett vad konspirationsteoretikerna predikar, tack och lov är fullt möjligt.