Om detta borde abortdebatten handla

Abortdebatten i Sverige är inte bara infekterad, den sviker de svagaste. Den senaste veckan har tyvärr inte varit något undantag. Som förväntat röstade en majoritet irländare för att avskaffa det åttonde tillägget i landets konstitution och öppnade därmed för en liberalisering av en av världens strängaste abortlagar.

Lagstiftningen har under senare år mildrats något och gett irländska kvinnor möjlighet att söka abortvård utomlands. Men den som genomförde en illegal abort på Irland kunde dömas till 14 års fängelse.

Ändå var det väntat att en justering till övriga europeiska nivåer skulle ske.

I mars sa hälsominstern Simon Harris att om folket skulle rösta ja vill den irländska regeringen se fri abort upp till vecka 12 och därefter enbart efter särskilt tillstånd, till exempel vid fara för moderns liv, fram till vecka 24. Det vill säga, en abortlag med stora likheter med våra nordiska grannländers. Skulle en liknande justering föreslås i Sverige skulle det mötas med versaler och slagord om kvinnofientlighet.

Det irländska åttonde tillägget stipulerade den oföddes och moderns lika rätt till liv. Även svensk riksdag har slagit fast att det vid en graviditet finns två skyddsvärda individer.

Vi har inte ”fri abort” i Sverige. Den etiska avvägning som gjorts, och som återkommande diskuteras, är att fram till vecka 18 sätts kvinnans rätt att välja främst och därefter är det ofödda barnets rätt till liv som prioriteras. Det är också därför abort efter vecka 18 fram till 22 kräver tillstånd från Socialstyrelsen.

Det finns goda anledningar att återigen se över abortlagens övre gräns.

Detta inte minst eftersom gränsen för när vi kan rädda för tidigt födda barn och för när abort får genomföras överlappar varandra. Men det finns andra nödvändiga samtal om välbehövliga reformer som behöver föras och som hittills har överröstats av det höga tonläget i den infekterade debatten.

I en ofullkomlig värld finns aborter, såväl på Irland som i Sverige. Men därifrån till att stilla­tigande ignorera Sveriges höga aborttal (knappt 40 000 aborter årligen) är steget långt. Som Elisabeth Sandlund skrev på ledarplats den 29 maj har Irland chansen att komplettera den nya lagen med en nollvision och på så sätt vidta åtgärder för att minska antalet aborter. En linje Sverige för länge sedan borde ha slagit in på.

I ett människovärdigt samhälle behövs förebyggande insatser mot oönskade graviditeter och erbjudande om stöd.

I Sverige är det mycket tal om upp till kamp för aborträtten. Men det talas väldigt lite om de kvinnor som nödgas genomföra oönskade aborter. Oönskade, för de kvinnor som helst hade velat fullfölja sin graviditet, och hade gjort det om de hade fått stöd, men hjälpen uteblev. Det är ett svek. Det är ett svek att gravida kvinnor i Sverige i dag känner sig tvingade att välja abort utifrån bristande ekonomiskt eller socialt stöd.

Om detta borde abortdebatten handla: Med bättre support kan fler oönskade graviditeter bli till önskade barn.