01 december 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Samfundsbidrag betyder inget om kyrkans passion går förlorad

Vem vill vara del av en rörelse som i själva verket är en kamouflerad statlig myndighet?

STOCKHOLM 20140626
Siewert Öholm, frilansjournalist, kolumnist och debattör fotograferad inför sin 75-årsdag i augusti
Foto: Pontus Lundahl / TT / kod 10050
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Hundraårsjubileet för den svenska demokratin närmar sig. År 1919 beslutade riksdagen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, och två år senare genomfördes det första valet med de förutsättningarna.

Bra jobbat, Sverige! Hundra år är inte illa. Men det bleknar vid jämförelse med den första demokratiska organisationen i Sverige: Baptistförsamlingen i Vallersvik firar sin 170-årsdag nu i september.

Historien om församlingens bildande låter som något ur en spionroman. Eftersom religiösa avvikare var förbjudna i mitten av 1800-talet smög konspiratörerna ner till stranden i Vallersvik i skydd av mörkret. Där mötte de en dansk pastor som hade rott till Sverige för att genomföra en dopförrättning – han skulle resa hem samma natt.

Fem personer lät döpa sig denna kväll, den 21 september 1848. Därefter samlades de i en närbelägen stuga för att bilda en församling. Eftersom man trodde på det allmänna prästadömet var det självklart att alla döpta – såväl män som kvinnor – tillsammans beslutade i församlingsärenden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Och en av den här historiens trådar letar sig faktiskt ända fram till den svenska demokratins genombrott. För baptismen var en del av väckelsen, och väckelsen var den första folkrörelsen. Den blev mönsterbildande för de andra – arbetar- och nykterhetsrörelsen – bland annat i fråga om den demokratiska föreningsformen. Denna demokratiska gräsrotskultur bäddade för den svenska demokratin. I en tid då religiösa, som SEA:s Jacob Rudenstrand konstaterar i Dagen, ofta betraktas som ett problem, är det värt att påminna sig om att det var en religiös minoritet som introducerade demokratin i Sverige.

Sommaren 2016 tillsatte kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke en utredning om statens bidrag till trossamfunden. Kraven på demokratiska värderingar hos dem som mottog pengar skulle skärpas. En utredning med denna inriktning presenterades i våras av Ulf Bjereld (SOU 2018:18), och är nu ute på remiss.

Samfundsbidraget har, som Dagens genomgång visar, en stark ställning bland riksdagens partier – men många efterlyser en starkare styrning. Här blir det dock problem.

Att antidemokratiska extremister och hatpredikanter inte ska kunna få skattebidrag är både bra och rimligt. Men: trossamfunden är inte statens förlängda arm.

Det här är viktigt, både för att undvika en allomfattande stat men också för att energin i kyrkorna kommer från att människor möts och gör saker de brinner för – inte saker som staten vill att de ska syssla med. De vill samlas till gudstjänst, verka för Guds rikes utbredande och kanske till och med frälsa världen. Om staten tränger sig på alltför mycket, ivrig att uppfostra med vackra demokratikriterier, riskerar glädjen gå förlorad.

Kyrkor och trossamfund kan göra bra saker, men: de flesta goda samhällseffekter är bieffekter av vad kyrkorna uppfattar som sitt verkliga ärende. Församlingen i Vallersvik bildades inte för att träna medlemmarna i demokrati, utan för att förverkliga det man uppfattade som Nya testamentets beskrivning av ett sant kristet församlingsliv. Demokratiträningen var en bieffekt, inte huvudärendet.

Om staten tror sig kunna köpa demokrati för bidragspengar bör man tänka om. Idealitet är inte till salu, utan bygger på engagemang. Om regeringen försöker blanda sig i, med demokratikriterier och liknande, är risken att statens mål tränger undan de egna drivkrafterna. Någonstans bland alla blanketter tappar man helt enkelt sugen.

Det här är en viktig insikt också för samfunden. De måste vara trogna sitt ärende och får inte anstränga sig för mycket för att bli nyttiga.

Det finns en risk att kyrkor med knackigt självförtroende börjar motivera sin existens utifrån samhällsnytta. Men varken omgivningens erkännande eller stora statsbidrag betyder något om passionen går förlorad.

Slutar man tro på tron försvinner snart både glädjen och engagemanget. Vem vill vara del av en rörelse som i själva verket är en kamouflerad statlig myndighet?

Läs också: Så tycker varje parti om att ge bidrag till kyrkor

Joel Halldorf

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och skribent på Dagens ledarsida.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare