Elisabeth Sandlund: Abortfrågan ställs på sin spets

"Samvetsstress" har blivit något av ett modeord som används flitigt även, eller kanske särskilt, av dem som motsätter sig tanken på samvetsfrihet inom sjukvården. Det betecknar de svåra påfrestningar det innebär för läkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier när omständigheter som personal- eller resursbrist gör det omöjligt för dem att utföra de insatser som de önskar eller till och med är ålagda.

Samvetsstress är ett generellt problem i vården. Men för den vårdpersonal som medverkar när extremt sena aborter genomförs blir det samvetsstress i kubik.

Gynekologer, barnläkare och barnmorskor har nu kommit överens om att inga försök ska göras att rädda liv på de barn som efter en abort vid, eller i olyckliga fall efter, tidsgränsen 21 veckor + 6 dagar visar livstecken. Neonatalläkare ska inte tillkallas eftersom patienten i detta fall är kvinnan, inte barnet, och ansvarsområdet därmed gynekologens.

Läs också: Sent aborterade foster ska inte återupplivas

Problemet är inte stort i meningen att det handlar om många fall. 2017 genomfördes endast 530 aborter efter 18:e veckan, en droppe i havet jämfört med fjolårets totalt 37 000 aborter.

Varje sen abort rymmer en mänsklig tragedi av stora mått.

Den har sin bakgrund i sådant som ett besked om svåra missbildningar hos det väntade barnet, livshotande sjukdom hos kvinnan eller komplicerade sociala förhållanden. I de allra flesta fall finns efter aborten inga sådana livstecken som vid ett missfall skulle få sjukvården att göra allt för att få barnet att överleva.

Men problemet är samtidigt gigantiskt. Det ställer den grundläggande frågan om vilka liv som är värda att få levas på sin spets och blir därmed en tydlig påminnelse om att abort, oavsett när under graviditeten den genomförs, inte är ett medicinskt ingrepp vilket som helst utan en åtgärd med etiska och moraliska implikationer.

Sedan abortlagstiftningen tillkom har den medicinska forskningen gjort gigantiska framsteg. Säkerhetsavståndet mellan den tidpunkt när ett för tidigt fött barn kan räddas till livet och den när det är möjligt att få tillstånd till abort har krympt från flera veckor till ett intet.

De medicinska bedömningarna kan endast professionen göra. Men politikerna har ett ansvar för att se till att lagstiftningen överensstämmer med en föränderlig verklighet.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har signalerat att hon vill se en översyn av reglerna för sen abort med en tidigarelagt tidsgräns. Om KD får inflytande i regeringen efter valet måste detta löfte infrias.

Det räcker inte. 37 000 aborter per år i ett land med fri tillgång till preventivmedel och en utbyggd sexualundervisning är en absurt hög siffra som, om den politiska viljan finns, kan pressas ned genom en arsenal av åtgärder. En nollvision för aborter är lika ouppnåelig som den nollvision för trafikdöd som inte ifrågasätts av någon. Men på motsvarande sätt skulle den bli ett mål att sträva mot i syfte att rädda, inte släcka, människoliv.