Elisabeth Sandlund: Lägg LSS-förslaget i papperskorgen

Så blev då till slut LSS-utredningen färdig med sitt betänkande som överlämnades till ansvarig minister i övergångsregeringen, Lena Hallengren, på torsdagen. Som väntat blev reaktionen ett ramaskri från den samlade funktionsrättsrörelsen, vars experter i utredningen förklarar att de inte kan ställa sig bakom förslagen.

Försämringar

Vad är det då som är så dåligt? Konkret handlar det inte minst om försämringar för personer med de största hjälpbehoven, den grupp som är berättigad till personlig assistans. Utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska kunna få sådana insatser via Försäkringskassan utan i stället ett stöd för det dagliga livet i kommunal regi. Oron är stor för att kvaliteten kommer att sjunka och valfriheten drastiskt reduceras när makten flyttas över i tjänstemännens händer.

Läs mer: Nytt stöd föreslås ersätta assistans för unga

Farhågor för tak

Också för personer över 16 år vill kommittén se inskränkningar genom att en schablon införs för hur många timmar assistans som ska beviljas för sådant som går utöver de grundläggande behoven. Den välvilliga tolkningen är att de 15 timmar som föreslås är ett absolut minimum, ett golv, men farhågorna att det i praktiken skulle bli ett tak är välgrundade.

På ett högre plan är det sorgliga med utredningen att den inte har tagit chansen att vrida utvecklingen rätt igen. LSS var en revolution för människor med funktionsnedsättning när lagen antogs av en enhällig riksdag för drygt ett kvartssekel sedan.

Successivt urholkats

Den genomsyrades av idén att denna grupp skulle ges möjligheter till ett liv som andra med delaktighet i samhället och att insatserna skulle skräddarsys utifrån varje individs behov och egna önskemål. Att det skulle komma att kosta pengar, mycket pengar, var alla medvetna om. Men det var det värt, var den samstämmiga bedömningen då.

Sedan dess har LSS successivt urholkats genom att kommunerna och Försäkringskassan slagit fast inskränkande riktlinjer utan stöd i lagtext eller förarbeten. Besluten har alldeles för ofta stadfästs av rättsväsendet och fått prejudicerande ställning.

Politiker definierar

Personer med så svåra funktionsnedsättningar att de är i behov av personlig assistans har drabbats hårt men det har också den ännu större grupp som är beroende av särskilt boende, daglig verksamhet, ledsagare, kontaktpersoner eller andra av de totalt tio insatserna. ”Ett liv som andra” har definierats inte, som det var tänkt, av den som skulle få chans till detta liv utan av tjänstemän, politiker och jurister.

Funktionsrättsrörelsen har slagit larm gång på gång och hoppats på en utredning som skulle återställa LSS till det lagen var tänkt att vara.

I stället presenterade den socialdemokratiska regeringen i maj 2016 utredningsdirektiv där ordet ”besparingar” lyste i eldskrift på var och varannan sida. Efter hård kritik backade man från detta i ett så sent skede av utredningen att det är svårt att se att det fått några effekter för resultatet.

Tillsätt snabbutredning

Nu finns bara en väg att gå för den regering som förr eller senare tar över den svenska statsskutans roder: Tacka utredarna för att de har gjort sitt bästa med utgångspunkt i katastrofala direktiv. Lägg de konkreta förslagen i papperskorgen. Ta vara på den faktabas som utredningen har sammanställt. Där finns en och annan insikt som är värd att gå vidare med.

Tillsätt en snabbutredning med order att lyssna på de berörda och med direktiv vars ledord är individuell valfrihet, stor flexibilitet och samhällelig generositet. Låt Sverige på nytt bli ett föregångsland. Det har vi råd med.