“Martyriet tillhör inte det förflutna”

Denna söndag samlas kristna över hela världen för att fira Jesus uppståndelse: Livets seger över döden, ljuset triumf över ondskan och mörkret.

Just då slog terrorn till. Denna gång i Sri Lanka: Åtta bomber och mer än 200 döda i välkoordinerade attacker mot fem kyrkor och tre hotell.

Att slå till mot människor som är samlade till gudstjänst är en utstuderad bestialitet.

Att utnyttja det faktum att kyrkorna är fyllda med fromma till att sprida död och förödelse är en diabolisk akt avsedd att splittra. Att sprida fruktan och misstro, både inom kyrkan och i världen.

Tyvärr är detta verkligheten för så många kristna runt om i världen. Vi i Sverige har svårt att se det, för i väst är kristendomen den etablerade religionen – men globalt är det den mest förföljda tron. I länder som Nordkorea och Afghanistan, på Afrikas horn och i flera länder i Mellanöstern är den kristna bekännelsen förenas med livsfara.

Precis som det var för 2 000 år sedan: kristendomens grundare avrättades ju faktiskt – det är det långfredagen handlar om. Och de första kristna lät döpa sig väl medvetna om att det kunde innebära en enkelbiljett till Colosseum, eller någon annan cirkus där avrättningar var folknöje i det Romerska imperiet.

Häromdagen skrev Ebba Busch Thor en debattartikel där hon lyfte fram goda saker som ofta präglar länder med ett kristet arv: demokrati, ekonomisk utveckling, humanistiska värderingar (Expressen 20/4) Och det är sant: kulturellt har kristendomen gått hand i hand med sådana saker.

Men som författaren Malte Persson frågade på twitter: ska man bli kristen för den ekonomiska tillväxtens skull? Nej, naturligtvis inte: Man ska bli kristen för att Kristus är sanningen.

Dessutom: det som är ett mönster kulturellt och kollektivt kan dessutom bli annorlunda på ett personligt plan. Man kan inte i längden hålla fast vid “kristna värderingar” utan att också acceptera kristna doktriner och praktiker – alltså den kristna tron. Och den som överväger att göra det bör betänka att den vägen på ett eller annat sätt leder mot korset.

Att, som Jesus sa, mista sitt liv för att vinna det, kan ta formen av ödmjukhet, helgelse, självförglömmelse och utgivande kärlek. Men det kan också bli mycket konkret: I en död som hans, som Paulus skriver.

Colosseum är i dag en ruin, men som tragedin på Sri Lanka – och på så många platser runt jorden – visar hör det kristna martyriet inte till historien.

Påsken handlar om Jesus seger över döden – men terrordåden påminner om de krafter som ännu kämpar mot Guds herravälde.

Härskaren över tomhetens rike har ännu alltför många hantlangare på vår jord. Men Kristus har segrat, och en dag kommer det bli uppenbart för alla.

Påsken är en försmak av den dag då alla tårar äntligen ska torkas. Tills dess: låt oss som kyrka sörja med de sörjande och gråta med dem som gråter.