J R R Tolkien påbörjade sitt epos på militärsjukhuset, där han låg entledigad från slaget vid Somme på grund av skyttegravsfeber. Till sonen Christopher skrev han många år senare att han "började med eskapism". Skrivandet gav honom något att göra – och något annat att tänka på.

Det är trots allt trevligare att fantisera om orcher och alver än att tänka på lemlästade kamrater och det faktum att man snart ska sändas tillbaka till skyttegravarna.

Eskapism har oförtjänt dåligt rykte i vår tid. Den här helgen, Kristi himmelsfärd, brukar den gisslas också i kyrkorna.

Vi läser om lärjungarna som blickar mot skyn, men tillrättavisas av ängeln: ”Galiléer, varför står ni och ser mot himlen?” Sedan följer ofta en predikan som betonar vikten av att kavla upp ärmarna och arbeta hårt här och nu.

Som om det var detta vi behövde i dagens aktivitetsmättade arbetssamhälle: ännu en uppmaning att anstränga oss.

Jag vill slå ett slag för den där blicken mot himlen – till att börja med för perspektivens skull. Ens vardag behöver inte utspelas vid Första världskrigets frontlinjer för att ibland kännas outhärdlig. Det kan räcka med att ha genomlevt en katastrofal valkampanj, för att dagen efter upptäcka en vatten­skada i köket och samtidigt inse att man skulle behöva ha en månad till för att hinna allt man lovat göra innan semestern börjar.

Vid sådana tillfällen behöver man kunna lägga viss distans mellan sig själv och vardagen. Inte kritisk distans, som annars prisas så högt i vår tid. Det som behövs är existentiell distans: Insikten om att det finns högre ting. Det ger oss perspektiv på vardagen.

Existentiell distans hjälper oss att se att det mesta – inte allt, så klart – av det som hamnar på löpsedlarna eller håller oss vakna om natten inte har den vikt vi tillmäter dem.

Det är också viktigt i politiken, och en av anledningarna till varför det behövs fler personer med brinnande religiösa övertygelser här. Vi är vana att höra det motsatta: Att religionen måste hållas borta från politiken för att undvika att den förvandlas till ett slagfält. Men vid det här laget borde det vara uppenbart för alla att sekulariseringen av politiken och det offentliga samtalet inte leder till harmoni, utan till att polarisering ökar och smutskastningen tilltar.

En del talar om kulturkrig – och det verkar eskalera. Skälet är att många politiker och debattörer i dag betraktar politiken som allt. Därför är de beredda att ta till alla medel för att krossa sina motståndare. Inget pris är för högt att betala för att vinna val. Eftersom de inte tror på själen märker de knappt när de säljer sin egen.

De saknar existentiell distans – därför blir i stället politiken existentiell. På liv och död, eller till och med viktigare än så. De saknar blicken mot himlen, och mot tronen där ovan, där Kristus sitter på Faderns högra sida. De stirrar på tingen här nere, utan att förstå att de speglar en himmelsk verklighet.

Denna blick är ett av kyrkans viktigaste bidrag till politiken. Påminnelsen om den högre sanningen och rättvisan. Den vi alla strävar efter men aldrig helt kommer åt. Den som vi alla en dag ska stå till svars inför.

En del fruktar att tron på en gudomlig sanning kan få människor att ta till vilka medel som helst med de höga målen som ursäkt. Visst finns det sådana exempel – men oftare är det tvärtom.

Praktiserande kristna har varit en minoritet i Sverige sedan demokratin infördes, men har aldrig tagit till våld eller gjort uppror mot riksdagsbeslut. Man har mobiliserat och engagerat sig politiskt, men alltid funnit sig i nederlagen (och de har varit många).

Det beror på förmågan till existentiell distans. För den leder inte till passivitet, utan till att allt får sina rätta proportioner. Den som har blicken riktad mot evighetens horisont kan ta motgångarna här i världen med ro.

För om Kristus är kung, då spelar det mindre roll vilket block som har majoritet i riksdagen. Om sanningen är evig, då påverkas den inte av vilka som vinner nästa val.

Det är inte oviktigt. Men det är inte heller allt.