Blir miljöfrågan fokus i Almedalen?

Då har årets Almedalsvecka dragit igång, ackompanjerad av den sedvanliga diskussionen om den har överlevt sig själv som fenomen. Denna sommar finns visst fog för en sådan uppfattning. Antalet evenemang är färre än förra årets toppnotering och det finns signaler om att vissa medier, intresseorganisationer och kommuner och myndigheter minskat sina budgetar och därmed reducerat sin närvaro. Till bilden hör att Stefan Löfven ännu en gång väljer bort Visby och prioriterar att just denna vecka möta så kallat vanligt folk, på måndagen till och med på konsumismens främsta vallfartsort, Ullared.

Trots detta fortsätter Almedalsveckan att vara en unik mötesplats, där samhällsfrågor stöts och blöts och där de politiska utspelen duggar tätt.

I år är det dessutom debut för ett språkrör, Per Bolund, och en partiledare, Nyamko Sabuni, Sabuni kliver upp på scenen på onsdagskvällen medan Bolund gjorde debut redan på söndagen.

Att en miljöpartist väljer att tala om miljön är knappast förvånande, däremot att Bolund knappast lyfte något annat i talet utan att rädas att därmed göda uppfattningen att MP är ett enfrågeparti.

Det är ingen djärv gissning att klimat och miljö blir obligatoriska teman under fortsättningen av veckan. Och detta med all rätt.

Svenska folket måste kunna förvänta sig att varje parti som vill förtjäna förtroendet att styra landet har genomtänkta förslag till åtgärder för att vända utvecklingen mot ökande global uppvärmning och utarmning av jordens resurser.

Det ligger nära till hands att ironisera över Per Bolunds lätt moraliserande ton över svenska folkets redan överfyllda garderober vars innehåll späs på av i genomsnitt ett klädinköp i veckan. Men resonemanget sätter fingret på den viktiga balansen mellan politiska åtgärder på nationell och internationell nivå å ena sidan och det individuella ansvaret å den andra.

I en kulturdebattartikel i Dagens Nyheter resonerar Nina Wormbs, universitetslektor i teknik- och vetenskapshistoria på KTH, kring futilitetsargumentet: ”Det jag kan göra som individ spelar så liten roll att jag lika gärna kan låta bli, det är bara en droppe i havet.” Mot det ställer hon ett annat talesätt – ”många bäckar små” och betonar farorna med att ställa kollektiva lösningar mot individuella i stället för att sätta samspelet i fokus.

Man skulle lika väl kunna citera Lina Sandells söndagsskolesång: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly!”

Nyckelorden ”villigt och glatt” är ett motmedel mot pekpinnar och mot frestelsen att se sina egna val som de enda tänkbara och därmed obligatoriska för alla och envar. Som Peter Halldorf uttryckte det i en intervju i Dagen i förra veckan: ”Om vi legitimerar våra ställningstaganden, vad dessa än handlar om, med en attityd av självgodhet och därmed signalerar att alla borde göra som vi, bidrar vi till falsk skuldbeläggning.