Hur lå(n)gt kan Trump få gå?

USA:s president Donald Trump har gjort det igen. Han har överträffat sig själv i vulgaritet, främlingsfientlighet och rasism. Hans djupt obehagliga, råa och fördomsfulla twitterattack på fyra kvinnliga kongressledamöter i helgen kan inte viftas bort som en enstaka förlöpning. När hans uttalanden ifrågasätts går han ännu längre och förklarar att de är problemfria eftersom det är många som håller med honom.

Det är det som är det allra värsta – att många håller med Trump. Och att en del av dem är beredda att gå ännu längre.

När en politisk ledare rättfärdigar hat mot människor med ”fel” ursprung, ”fel” hudfärg och/eller ”fel” religion med sina ord är risken överhängande att den som hellre använder knytnävarna – eller sitt handeld-vapen – än twitter uppmuntras att agera på sitt eget sätt.

Detta är något som ansvarstagande politiker är väl medvetna om. Men Trump är inte ansvarstagande. Han kör sitt eget lopp i sitt eget spår, utan hänsyn till andra konsekvenser än sådana som innebär att han vinner sympatier från sina anhängare.

Det näst värsta är att Trumps omgivning inte heller tar sitt ansvar. Gränsen för vad republikanska ledare kan acceptera borde ha varit passerad för länge sedan, om inte annat nu.

I snart 150 år, sedan 1870-talet, har republikanerna benämnt sig ”The Grand Old Party”, förkortat GOP. ”Grand” betyder inte stor i största allmänhet utan har en positiv klang med synonymer på svenska som ”storslaget”, ”förnämt”, ”ädelt”.

Det är en beteckning som förpliktigar. Men det borde vara uppenbart för alla och envar att det inte finns något storslaget eller ädelt i Trumps agerande. Det stod klart redan under valkampanjen 2016 och sedan dess har det bara blivit värre och värre. Men republikanerna – inte alla, men alldeles för många – beter sig som grodorna i den välkända kastrullen. Höjer man temperaturen gradvis i stället för abrupt stannar de kvar och blir till sist kokade till döds.

Om det republikanska partiet som sådant borde ha fått nog för länge sedan gäller detsamma de kristna väljare som stöder Trump. Presidenten vet vilka strängar han ska spela på för att tillfredsställa denna grupp, som för alltid smutsat ned ordet ”evangelikal”. Men det handlar trots allt om gudfruktiga, bibelläsande, bedjande människor som förr eller senare måste komma till insikt om att hat, människoförakt och lögner inte är i enlighet med Guds vilja.

De fyra kongressledamöterna kan försvara sig. De har tillträde till medierna på bästa sändningstid och ordet i sin makt. Det finns sådana som har det värre:

De som fruktar att tillslaget mot så kallade illegala immigranter, varav många bott i USA i åratal och byggt den amerikanska ekonomin genom att ta jobb som andra ratar, ska drabba dem. Och människorna i de överfyllda flyktinglägren vid den mexikanska gränsen som Trump nu vill förvägra den mänskliga rättigheten att söka asyl.