20 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Joel Halldorf: Därför splittrar modern lovsång frikyrkorna

Denna diskussion sätter fingret på punkten som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten.

Ida-Maria Brengesjö skrev en personlig text om längtan efter mer lovsång i sin kyrka och om smärtan i att inte alltid känna sig respekterad i denna sortens spiritualitet. På bilden till vänster sjungs modern lovsång i Nyhemshallen.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Journalisten Matilda Gustavsson är mest känd som författare till en av förra årets mest uppmärksammade böcker: ”Klubben”, om den våldtäktsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Men för några år sedan skrev hon en essä för tidningen Granta, där hon skildrar sin egen frikyrkliga uppväxt.

Det är en berättelse om hur den andliga temperaturen höjs i en tonårsgrupp genom att fler söker under, tecken och tungotal. Som en del i temperaturhöjningen börjar psalmsånger ersättas med lovsånger. Gustavsson tvekar inför allt det nya, men tar till slut klivet: ”I början av december vågade jag höja en hand när vi lovsjöng. Stelt, som om armen var en protes. Jag sträckte den lite högre. Jag menade det.”

Den här kombinationen av längtan och tvekan dyker upp i både samtal och samtida frikyrkliga uppväxtskildringar: den finns även i Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”. Det handlar om en spänning mellan viljan att ge sig hän, och bli del av den hängivna gemenskapen, och en tvekan inför de stora orden.

Lovsång väcker känslor. Hos en del skapar spänningen ångest, och andra irriterar sig bara på texter och melodier. Men för somliga är lovsången en avgörande del av spiritualiteten. Det är främst genom den som de närmar sig Gud. Att andra då är tveksamma eller till och med kritiska är givetvis smärtsamt för dem.

En sådan smärta ger Ida-Maria Brengesjö, pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, uttryck för i sin debattartikel i Dagen (Något går sönder i mig när lovsång hånas). Hon saknar, skriver hon, sammanhang "där lovsången får ta plats, där tillbedjan får ges tid, där bönen är levande och Guds Ande närvarande på ett sätt som jag alltför sällan upplever i mitt eget sammanhang." Dessutom sörjer hon att lovsången, som hon älskar, ibland bemöts raljant och kritiskt.

Frikyrkorna rymmer alltså två olika spiritualiteter, eller fromhetstyper: en som lever av lovsång, och en som inte står ut med den. Denna spänning håller på att klyva frikyrkligheten i två delar. Vi har visserligen lämnat perioden av samfundsbildningar bakom oss, men det finns i dag en uppdelning mellan lovsångsförsamlingar och kyrkor med traditionell musik.

Även om modern lovsångsmusik är något nytt i frikyrkorna, så är detta fenomen lika gammalt som traditionen själv. Det är det frikyrkliga grundtraumat: Ett nytt fromhetsmönster uppstår, och några omfamnar det medan andra är tveksamma. Så delas ett samfund längs med denna gräns – det skedde till exempel med andedopet när Pingströrelsen växte fram.

Att mönstret upprepar sig med lovsång är ledsamt, men ingen överraskning. Lovsång anklagas ibland för att vara självfixerat och individualistiskt. Men Ellen Vingren, som forskar om fenomenet vid Enskilda Högskolan Stockholm har visat att det är relationellt. Lovsången är tänkt att förena församlingen i gemensam tillbedjan – något som utan tvivel underlättas om alla accepterar uttrycket.

Denna diskussion sätter fingret på den punkt som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten. Å ena sidan genererar enheten värme och tät gemenskap. Å andra sidan riskerar det att bli trångt och skapa en känsla av främlingskap hos dem som inte passar in.

Utmaningen i dag är att hitta modeller som gör det möjligt att förena enhet och mångfald – identitet med generositet.

I den katolska kyrkan är modellen för detta katedralen. Här finns inte bara ett huvudaltare i mitten, utan längs väggarna en rad sidoaltaren som representerar olika spiritualiteter. Men eftersom de lutherska statskyrkorna inte accepterade modellen blev väckelserna separata kapell i stället för integrerade sidoaltare.

Nu behöver den här utvecklingen vändas genom att vi finner sätt att hålla samman, även om vi inte uttrycker vår tro helt lika. Och det finns förebilder för det också i väckelsetraditionen: uppdelningen mellan det ordnade förmiddagsmötet, det lite mer yviga väckelsemötet och det intimare bönemötet, till exempel. Tre former med tre spiritualiteter inom en och samma församling.

Församlingen måste vara en symfoni, för att låna en term från musikens värld. Olika stämmor som tillsammans skapar en harmoni. Hur det sker behöver varje lokal församling söka svar på. Men det handlar om att ta vara på de röster som finns i gemenskapen, utan att man försöker strömlinjeforma i någon riktning.

Om alla känner att de verkligen får plats, minskar behovet av att ta den platsen genom att knuffa undan andra. Då kan uttryck av olika slag förenas i en ny sång.

Läs också Frida Park: Känn dig fri att sitta eller stå när vi sjunger lovsång

Joel Halldorf

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och skribent på Dagens ledarsida.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar