Coronapandemin har på allvar nått Sverige. Alla samhällsfunktioner påverkas, en del i förödande grad, andra i uthärdlig. Den samhällskollaps som det påstods att flyktingkrisen 2015 skulle leda till men som uteblev, inte minst tack vare det stora engagemanget från civilsamhället, är nu närmare än på mycket länge.
De ekonomiska konsekvenserna riskerar att bli både allvarliga och långvariga. Att konjunkturen förr eller senare skulle vika var väntat. Men en pandemiutlöst konjunkturnedgång slår hårdare än en normal sättning och drabbar i hög grad sektorer i näringslivet som är av kritisk vikt för att samhället ska fungera på kort och lång sikt. De krisåtgärder som regeringen redan satt i sjön för att minska skadeverkningarna är sannolikt bara början. Även om statens finansiella läge är gott kommer det att bli nödvändigt med smärtsamma omprioriteringar som sannolikt sätter delar av Januariöverenskommelsen ur spel. Den snabba nedgången på världens börser, inklusive den i Stockholm, är inte en angelägenhet bara för rika kapitalister utan påverkar också direkt eller indirekt helt vanliga småsparare, inte minst när det gäller framtida pensioner.
Också politiken i stort påverkas. Att Stefan Löfven på onsdagskvällen proklamerade borgfred visar på situationens allvar. Det är ett tillstånd som normalt brukar vara förbehållet lägen där krig hotar.
Ännu allvarligare är att oro och rädsla sprider sig ännu snabbare än viruset självt. Till det har de senaste veckornas motstridiga signaler om graden av allvar i situationen bidragit. Men också med tydlig och klar information ligger paniken på lut, och därmed det irrationella agerandet. Hur ska vi som kristna tänka och handla i detta läge?
En första utgångspunkt är densamma som när det gäller klimatkrisen. Vi ska ta larmrapporterna på allvar och göra vad vi kan för att motverka en förödande utveckling. Men vi ska också vara de som står för hoppet i en situation som förefaller hopplös. Även om vi inte rår på viruset måste vi sätta in de motmedel vi har mot orosepidemin. Vi vet att inget är omöjligt för Gud, vi vet att han hör våra böner. Det räcker långt, också i denna kris.
Men det är inte allt. Nu om någonsin är det oundgängligt att vi tar vårt kristna samhällsansvar på största ansvar och gör det handgripligen. Jesus uppmanar sina lärjungar och oss att tvätta varandras fötter. I coronatider lyder travestin på detta bibelställe: Tvätta era egna händer för varandras skull.
Det är lätt att tänka: ”Det drabbar inte mig. Jag tillhör inte någon av riskgrupperna och blir jag smittad blir det nog inte värre än en vanlig vårförkylning eller kanske i värsta fall som en säsonginfluensa.” Men det är inte för din egen skull som du tvättar dina händer med tvål och vatten i 30 sekunder, för övrigt precis den tid det tar att i lugn takt be ”Vår fader”, eller använder handsprit. Det är för de andra, de som redan har lungproblem eller nedsatt immunförsvar eller helt enkelt är gamla och sköra.
Och det handlar inte bara om handtvätt. Det handlar om att offra en del av sin egen bekvämlighet och att lägga om sina vanor för andras skull, att göra det för dem för vilka en coronainfektion riskerar att bli livshotande. Just nu är det den gruppen som är dessa våra minsta, dem som vi om vi lyder Jesus ska behandla som vore det honom själv.
Många församlingar har redan fattat smärtsamma beslut att ställa in sina söndagsgudstjänster. Andra diskuterar och tänker kanske att det sällan kommer mer än 500 personer, den gräns som enligt den alldeles färska lagen inte får överskridas. Men 500 är inget magiskt tal som gör att smittrisken neutraliseras om det bara är 490 som har samlats. Smittspridning kan ske i betydligt mindre sammanhang än så. De lokala förhållandena avgör men den principiella utgångspunkten är densamma: Detta gör vi för de svagaste och mest utsatta.
Men har vi inte gudomligt skydd? Har vi inte löften om att inget ont ska hända den som tror? Bor vi inte i den Högstes skydd, som det heter i Psaltaren 91? Trosvisshet är en stor tillgång, men blind tro kan vara bokstavligt talat livsfarlig. Inte bara tron utan också förnuftet är en gåva från Gud, som alltid men alldeles särskilt i kriser måste tas i bruk. Påståendena i den 91:a psalmen kan med fördel just nu omvandlas till en bön: "Rädda mig från den förhärjande pesten, Skydda mig från farsoten som härjar i middagshettan, Låt dina änglar skydda mig var jag än går."