Embryot till den här texten skrevs ”före corona”. Utvecklingen de senaste veckorna har inte gjort den mindre aktuell.
Trots att vi i Sverige har mindre av konfrontation i politiken än många andra länder har de senaste åren kännetecknats av hårdnade motsättningar även här. Ett högre tonläge i debatten. Fler verbala rallarsvingar.
Till slut har vi invaggats i föreställningen att den som har smartast debatteknik är den som är bäst ledare. Politiker som kan konfrontera har varit framgångsrika. De som lyckas få motståndarna att bli svarslösa och som vinner debatterna, tenderar vi att se som starka, och därmed starka nog att leda landet.
Men är det så? Eller är det egentligen andra egenskaper vi söker hos en ledare?
Vän av ordning kan in invända att medierna inte har rätt att kritisera just detta. Allmänt är ju bilden att medier förstärker och spetsar till konflikter, inte minst politiska. Och säkert finns visst fog för självkritik. Men till försvar kan sägas att journalistiken renodlar och förtydligar konflikter som redan existerar. Och när det gäller den partipolitiska agendan är det i dag knappast medierna som sätter dagordningen, därtill är numera partiorganisationerna alltför professionellt organiserade. Utspelen är väl förberedda, debattreplikerna inövade och ståndpunkterna väl genomtröskade innan de blir offentliga.
Läs mer Frida Park: Hur kan man isolera sig från corona utan ett hem?
Det är i huvudsak partierna som har makten över den politiska agendan, tillika det politiska samtalet.
Så vad vill vi ha för politiker? Faktum är att coronakrisen gett oss en chans att se att avståndet inte behöver vara så långt mellan konfrontation och samförstånd. Den förflyttningen gick nästan i en blinkning.
Frågan är vad som händer ”efter corona”. Återgår allt till det vanliga? Det behöver inte bli så. Det kanske inte ens är troligt. Eller önskvärt.
Krisen kan i bästa fall gynna en bättre typ av ledare: Den som är mer intresserad av att samla än att splittra. Det betyder inte detsamma som att i alla lägen vika ner sig. Man kan vara politiker och visa tydlighet och civilkurage – säga ifrån om orättfärdighet och orättvisor – samtidigt som man söker det gemensamma bästa.
Vår tid – inte bara under coronakris – kräver en annan sorts politiker. En som lyckas fokusera på de grundvärderingar som egentligen förenar de allra flesta av oss, och kan få uppslutning kring det. Vad som är rätt och fel finns det trots allt ofta en ganska stor enighet kring.
Krisen har passat Stefan Löfven bra, eller Löven har passat bra för krisen. Han har alltid varit en pragmatiker, en förhandlare, en som vill samla – även om också han, som andra politiker, kan falla i fällan att skapa motsättningar och samla poänger.
Nu råkade det vara han som var statsminister och han fick ta på sig rollen av landsfader. Säkert hade flera av de övriga partiledarna också kunnat axla den manteln.
Men det blir intressant att se om politikerrollen i någon mån omskapas av krisen.
