Elisabeth Sandlund: Etisk stress kan knäcka vårdpersonalen

Coronakrisen utsätter den svenska sjukvården för prövningar av ett slag och av en storleksordning som ingen förutsett. På mycket kort tid har verksamheten ställts om. Ett stort antal vårdplatser inte minst inom intensivvården har tillskapats. En redan tung arbetsbörda för läkare, sjuksköterskor och annan personal har ökat ytterligare, nästan till bristningsgränsen.

Hela samhället ställer samma frågor: När tar eländet slut? När kan vi återgå till normala vanor? Det är lätt att föreställa sig att om vi utanför vården tycker att det är påfrestande att inget svar finns att få så måste det vara ännu mycket värre för dem som inte ser ett slut på den strida strömmen av svårt sjuka patienter som de vill ge bästa möjliga vård.

Att i det pressade läget ställas inför etiska dilemman är nästan omänskligt. Det är i sig inget nytt för vårdpersonal. Läkare måste vara beredda att fatta svåra beslut om att avstå från att sätta in eller avbryta en utsiktslös behandling trots vetskapen om att patienten kommer att avlida och de måste kunna kommunicera det till den som är sjuk och/eller de anhöriga.

Men det finns en avgörande skillnad. Under normala omständigheter smyger sig inte misstanken in att det handlar om något annat än patientens bästa. Ingen väljs bort därför att de knappa resurserna ska användas på effektivast möjliga sätt. Det är vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet det gäller – inte prioriteringar för att livräddande insatser ska komma någon annan till del.

Rapporterna inifrån vården om att covid-19-sjuka som skulle kunna räddas till livet om de fick respiratorvård nekas behandling trots att det finns lediga platser­, är skrämmande. I Dagens Nyheter (24/4) säger en läkare på Karolinska sjukhuset, som inte vågar framträda med namn: "Jag och många av mina kolleger mår direkt dåligt av att tvingas låta människor dö framför våra ögon, när vi vet att de hade haft en hygglig chans att överleva ifall de fått intensivvård. Detta händer flera gånger dagligen." En annan doktor berättar om gråtande sjuksköter­skor, en tredje om hur läkarna förbjudits tala med medierna om prioriteringsreglerna.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har startat en granskning av förhållandena. Det är alldeles utmärkt. Den etiska stress som läkarna vittnar om är omänsklig och riskerar att bli så nedbrytande att sjukvårdspersonalen dukar under och inte orkar hålla ut tills coronakrisen vid en okänd framtida tidpunkt är över.

Det är klen tröst att överlevnadsprocenten för dem som får respiratorvård är imponerande hög på Karolinska. Och ännu klenare att verksamhetschefen hänvisar till en utvärdering när krisen är över för att ta reda på om orsaken till det goda resultatet är att ”selekteringen” varit för hård. En granskning i efterhand hjälper inte den som väljs bort. Det tröstar inte de anhöriga. Och det minskar inte sjukvårdspersonalens etiska stress här och nu.

Läs också Carina och Fredrik Modéus sprider bön ämnad för vårdpersonal: "Alla kan be"