Elisabeth Sandlund: Vårt Europa bygger murar

Så kom det då, det med spänning emotsedda förslaget om hur EU ska få ordning på migrationspolitiken. Den digra lunta som Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson är huvudansvarig för blir nu utgångspunkten för diskussioner och förhandlingar. Det är ingen djärv gissning att de blir både svåra och utdragna. Och än värre, sett ur humanitär synvinkel, är att de kommer att utmynna i att EU:s restriktiva hållning till migration cementeras för lång tid framåt. Det är en sorglig utveckling för något som var avsett att bli ett fredsprojekt men som visade sig inte hålla måttet.

“Solidaritet” är ett nyckelord i förslaget. Det låter vackert. Men det handlar inte om en solidaritet med de människor som inte ser någon annan lösning än att lämna allt och söka sig en ny framtid i Europa. Utgångspunkten är inte en seriös diskussion om hur EU gemensamt ska hantera det faktum att vi är inne i en folkvandringstid av 2000-tals snitt, till vilken inte minst klimatförändringarna bidrar vid sidan av krig, förföljelse och fattigdom.

Den solidaritet som EU-länderna manas till går ut på att de ska hjälpa varandra att upprätthålla murarna, skicka kom-inte-hit-signaler till potentiella flyktingar och se till att så många som möjligt av de människor som trots allt lyckats ta sig över barriären tvingas tillbaka. I september 2015 proklamerade Stefan Löfven stolt: “Mitt Europa bygger inga murar”. Att vårt Europa bygger murar är nu, fem år senare, så självklart att det inte ens behöver sägas.

[ Läs mer: EU kallar sin nya migrationspolicy en “nystart” - men får kritik från start ]

Det är möjligt att också de mest invandrarfientliga EU-länderna efter en del stök och bök kommer att ställa sig bakom en uppgörelse. Den innebär i så fall att deras solidaritet med övriga nationer består i att de blir transportkompanier som slipper se flyktingar på sitt territorium genom att ta på sig uppgiften att skicka tillbaka sådana som fått avslag på sin asylansökan till respektive hemländer. Det är en i grunden cynisk och människofientlig tanke, om den ens är praktiskt genomförbar. Åtskilliga av ursprungsländerna har inga avtal om att ta emot tillbakaskickade personer och andra struntar i att uppfylla förpliktelserna.

Allt är inte nattsvart. Till de positiva dragen i förslaget hör tanken på att flyktingar som bedöms ha asylskäl inte ska skickas slumpmässigt vidare inom EU utan i första hand hänvisas till länder som de har någon form av anknytning till, exempelvis genom att de har familjemedlemmar, inklusive syskon, som redan är på plats. Det är en tanke som borde underlätta den välfungerande integration som är en förutsättning för en likaledes välfungerande migration.

Men det innebär också att länder som redan tagit emot många flyktingar måste räkna med att välkomna ännu fler. Och därmed belyser det hur fåfäng förhoppningen var om att Sverige skulle få draghjälp av EU med att komma ur de inrikespolitiska låsningarna i migrationsfrågan. Det är bara att konstatera att Ylva Johanssons förslag inte är det Alexanderhugg som får den gordiska migrationsknuten att pulvriseras.

[ Läs mer: Kristen hjälporganisation: Situationen på Lesbos är en humanitär katastrof ]